Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ännu en myndighet bort

/

Mats Sjöstrands utredning om statens regionala förvaltning är klar. Och blir hans förslag verklighet kommer det verkligen att kännas för Härnösand.

Annons

Mats Sjöstrand tog ett djupt andetag, suckade lätt och pratade därefter närmast överdrivet långsamt för att förklara för den handfull journalister som letat sig till pressrummet i Rosenbad att han inte hade fått i uppdrag att slå ihop några län eller dra om några länsgränser.

Och nej, bara för att en residensstad inte blir sätesort för en länsstyrelse i den nya statliga regionala förvaltning som föreslås betyder inte det att länsstyrelsenärvaron helt försvinner, påpekade den före detta generaldirektören för Skatteverket.

Mats Sjöstrand och civilminister Stefan Attefall (KD) gjorde sedan gemensam sak i att förklara att residensstäder inte skall "läggas ned" och att inga landshövdingar skall "sparkas"; både utredare och ansvarigt statsråd gjorde verkligen sitt yttersta för att tona ner frågan om länsstyrelsernas sätesorter.

Frågan om den statliga regionala förvaltningen – och behovet av att skapa en mer effektiv och betydligt billigare organisation – är för stor och för viktig för att bara reduceras till att handla om vilka kommuner som även fortsättningsvis kommer att kunna kalla sig residensstäder. Sjöstrands utredning visar tydligt att det finns ett behov av en strukturell reform när det gäller länsstyrelsernas verksamhet och att det är bråttom; de 21 länsstyrelserna skall bli elva på bara ett par år.

Men en länsstyrelse måste ha en sätesort, och då är vi tillbaka i det här med statusen som residensstad…

I kommuner som inte haft en sådan status bryr man sig inte nämnvärt. Det är inte ens en viktig fråga för vissa kommuner som i dag är residensstäder; Umeå är en kommun som givetvis skulle känna av om länsstyrelsen flyttade därifrån – det föreslås den för övrigt inte göra i det slutbetänkande som Sjöstrand lämnade till Attefall i går – men för Umeå är länsstyrelsens närvaro inte en livsviktig fråga.

Samma sak kan verkligen inte sägas om Härnösand.

Mats Sjöstrand konstaterade i går att inga "lobbat" så hårt gentemot honom som de jämtländska och västernorrländska politikerna; i båda länen har man förstått att Sjöstrand skulle föreslå en sammanslagning av länsstyrelsernas verksamhet och då kan endast en kommun, Östersund eller Härnösand, bli nummer ett.

Utredaren tycks ha haft svårt att bestämma sig – Sjöstrand tog på gårdagens pressträff i Rosenbad själv upp att det har varit knivigt att välja mellan Östersund och Härnösand – men till slut föll valet på den jämtländska staden. Fler invånare, en större koncentration av statliga arbeten och ett mer livskraftigt universitet, var några av orsakerna förklarade Sjöstrand.

Det är ironiskt nog precis invånarantalet, antalet statliga jobb och universitetets ställning som riskerar att påverkas allra mest om länsstyrelsen försvinner från Härnösand. Kvalificerad arbetskraft – och deras familjer – flyttar. Färre statliga jobb lär komma till kommunen. Incitamenten för Mittuniversitetets ledning att satsa på Härnösand minskar.

Även om det blir ett länsstyrelsekontor kvar i Härnösand – i alla län skall det finnas sådan representation, lät Mats Sjöstrand förklara i går – är det ingen tvekan om att det är skillnad på att vara kommunen där landshövdingen finns och att inte vara det. Där chefen sitter, där finns makten, och allt eftersom brukar mer och mer personal flyttas eller dra sig dit.

Västernorrländska politiker ställer sig nu upp och lovar att man med näbbar och klor skall göra allt för att Sjöstrands förslag bara förblir ett förslag; ett politiskt beslut måste som bekant fattas i frågan – och det krävs en bred parlamentarisk uppslutning – så än är inte sista ordet sagt.

De styrande i Härnösand gör dock säkrast i att göra en plan för hur man ska agera om Sjöstrands förslag faktiskt går igenom.

Det är inte fel att slåss för att Härnösand skall fortsätta att vara säte för länsstyrelsen, men kommunen måste förbereda sig på en framtid där länsstyrelsens, och antagligen också Mittuniversitetets, närvaro inte är lika påtaglig som i dag.

Annars kommer måndagens besked att framstå som en mild smekning i jämförelse med den käftsmäll som väntar 2015.

Anders Rönmark

Mer läsning

Annons