Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man kan vara sig själv i Norrland

Annons

Nu är fem år i Norrland till ända. Jag och sambon tar vårt pick och pack och beger oss 100 mil söderut.

Helsingborg.

Vikariat på en ny tidning, betydligt närmre till familj och vänner. En stad som är mer än tio gånger så stor än den jag bor i nu, som präglas av tillväxt och inte avfolkning, och som ligger ett stenkast från kontinenten. En stad med något så självklart som järnvägsförbindelser.

Aldrig mer kommer bilen att vägra starta i minus 25 becksvarta vintermornar. Aldrig mer kommer jag att sucka över att jag bytt till sommardäck när snön börjar falla igen i maj. Aldrig mer behöver jag längta efter havet.

Aldrig mer kommer jag att ifrågasätta meningen med att gå ur sängen i december eftersom det knappt blir ljust. Aldrig mer behöver jag ringa hem till mamma och pappa och tänka: Varför bor ni så långt bort? Varför kan jag inte komma hem i helgen, äta pappas mat och bli bortskämd?

Jag borde vara jätteglad. Men det är konstigt ändå. I uppbrottets stund är det som att allt hamnar i ett annat ljus. Jag är en ganska sentimental person.

Det är något visst med lugnet här. Med husen som står och förfaller, och med de stora, stora skogarna. Med tystnaden. Med hur granarna speglar sig i älven under långa sommarnätter när det aldrig blir mörkt. Med känslan av att tiden stått stilla när man tar en öl på Hotell Appelbergs. Med snön, som jag lärt mig älska att hata. Med att få göra reportage om renskötande samer.

Inte minst är det något speciellt med den fullkomliga acceptans för underliga människor som finns här i Norrlands inland. Det må vara en klyscha, men efter fem år här vågar jag nästan säga att den är sann: Man kan vara sig själv i Norrland, och ingen tycker sämre om dig för det.

Sen finns det ju alla människor som man lärt känna. Inte minst kollegorna. Efter några år på en arbetsplats där vi bara är tre reportrar och en fotograf har man hunnit komma varandra ganska nära, delat mycket och haft väldigt, väldigt kul. Redaktionen har blivit som ett andra hem, kollegorna som en andra familj.

Man har lärt känna politikerna man granskar, butiksinnehavarna, poliserna, de få entreprenörerna. Och när barn- och skolnämndens ordförande säger att hon kommer att sakna mig när jag åkt kan jag inte låta bli att bli rörd.

Men, men. Nu väntar nya utmaningar och ett nytt liv. Jag brukar ju alltid tala mig varm om det goda i förändring, så jag vet inte riktigt vad som har hänt. Har kanske blivit gammal.

Eftersom 100 mils-flytten ska ske med hjälp av en rostig Ford som har alla fel man kan tänka sig (bland annat är det något med bromsarna) och ett jättetungt släp lastat med hela mitt och sambons gemensamma liv som samma Ford ska orka dra finns dock en viss risk att vi aldrig kommer fram.

I sådana fall ser jag det som ett tecken på att jag borde bli norrlänning för evigt.

Annons
Annons