Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att brottas med historien

ÖVERSATT
Främlingar – tre engelska liv
Caryl Phillips
Övers. Hans Berggren
Wahlström&Widstrand
Hemkomsten
Bernhard Schlink
Övers. Aimée Delblanc
Bonniers
Den här historien
Alessandro Baricco
Övers. Viveca Melander
Bonniers

Annons

Litteraturens brottning med historien är en ständigt pågående kamp.

Caryl Phillips författarskap rör sig ständigt kring tre ämnen: ras, klass och kön. Lägg därtill hans språkliga rikedom, gestaltningsförmåga och en glöd utöver det vanliga inför uppgiften, och han framstår som en av de intressantaste och angelägnaste författarna i vår tid.

Hans senaste bok domineras av problematiken kring ras, medan klass och i synnerhet genus kommer mycket mer i bakgrunden. Det är tre levnadsöden som skildras. Alla tre är verkliga historiska personer, och de är alla svarta i England. Grundtemat är ensamhet. Samtliga huvudpersonerna, sinsemellan högst olika, och de lever under olika tidsepoker, är särlingar i ett engelskt samhälle som vägrar att acceptera dem som sina egna. Själva vägrar de att godta spelets rasistiska regler, de hävdar sin rätt att tillhöra och att vara hemma. Konflikten blir oundviklig och leder inte helt överraskande rakt mot undergången.

Just ensamhetstemat är mycket starkt, det finns något djupt traumatiskt i att bli behandlad som främling av sina egna mångåriga grannar. Annars övertygar inte Phillips den här gången. Det är svårt att se någon rasproblematik bakom öden där pengar slösas bort, man gör dåliga investeringar och omger sig med falska vänner. Vardagsrasismen är naturligtvis upprörande, men den skildringen berör inte tillräckligt. Det är först i historien om den nigerianske immigranten som hetsas, trakasseras och slutligen misshandlas till döds som berättelsen lyfter. Språket får spänst, och de många berättarrösterna blandade med citat och utdrag från rapporter bildar en väv som visar upp en bild av ett samhälle med rasistiska våldsstrukturer, och där alla goda människor väljer att titta bort och sköta sitt.

Phillips hjältar har förvisso fått upprättelse. Men rasismen är inte borta, tvärtom tyder mycket på att den i tider då stora grupper lämnas utanför välfärdssamhället ökar den oroväckande fort. Även om ”Främlingar” är ingen fullträff, utgör den en länk i ett angeläget författarskap som alltmer formar sig till en viktig motståndshandling när den som mest behövs.

Efter den intressanta introduktionen av tysken Schlink med romanen ”Högläsaren” återkommer han nu med ”Hemkomsten”. Det är en rätt komplicerad historia om en man som letar efter sin far. Han delar ett inte ovanligt öde med många tyskar i sin generation vars fäder stupade eller försvann i samband med andra världskriget. Tyvärr blir det mest melodramatiskt, därtill skrivet på ett omständligt sätt. Schlink är så upptagen med att gestalta att han aldrig kommer till saken. Vad som kunde ha varit en spännande berättelse om identitet och sanning, mot en bakgrund av en kvardröjande nazism, blir till en föga trovärdig historia om att hitta sig själv – vad det nu betyder.

Italienaren Bariccos roman är en dubbelbottnad historia. På ytan handlar det om en excentrisk bonde som startar en bilverkstad i seklets början där inga bilar finns och knappt heller några vägar. På ett djupare plan skildras modernitetens intåg, med dess rasande fart och dödliga hänsynslöshet. Mycket åskådligt berättas om hur människan släpper loss fruktansvärda krafter som hon inte längre behärskar.

För Italiens del blev vägen till moderniteten ganska krokig och fylld av smärtsamma bakslag, som länge kom att prägla landets historia. Början på den långa raden av olyckor kulminerar i slaget vid Caporetto, där den nya tidens krig utkämpas av den gamla tidens män, en nationell katastrof av ofattbara dimensioner, som än idag är en symbol för nederlag i Italien. För övrigt bildar slagets blodiga efterspel fonden i Hemingways ”Farväl till vapnen”.

Därifrån slingrar sig Italiens historia mot fascismens uppkomst, andra världskrigets förödmjukande missberäkningar och efterkrigstidens kristdemokratiska elände – varken särskilt kristet eller demokratiskt.

Baricco skriver en härlig prosa, med en berättarglädje som för tankarna till en italiensk García Márquez. Här finns många olika röster, och författaren rör sig obehindrat mellan folkligt vardagsspråk och raffinerade djupfilosofiska resonemang. Det är allvarligt och fullt med humor på samma gång. Det finns gott om dråpliga repliker, och konstateranden som nästan tar andan ur läsaren: ”Om Libero Parri inte var ateist och socialist var det bara på grund av brist på tid”.

Tyvärr förlorar romanen någonstans halvvägs tempo, och förirrar sig i diffusa berättelser om Passionen och Ödet, det blir tveksamt psykologiserande, vagt mystiskt, och kommer farligt nära New Age-flum, med pretentiösa påstående i stil med: ”Men att skriva är en sofistikerad form av tystnad”.

Det är det inte alls. Första hälften av Bariccos roman är bästa beviset på det, och boken är värd att läsa bara för dens skull.

Det historiska skeendet är en outtömlig källa för skönlitterär gestaltning.

Gregor Flakierski

Annons
Annons