Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gör bok av teaterföreställning

Annons

De flesta bär en osäker tonåring inom sig. David Wiberg skäms inte för sin. Nu blir hans bejublade gestaltning av 16-åriga Linnea bok.

Hjässan är kal, kinderna täckta av skäggstubb. Kajalpennan och den bläcksvarta peruken har fått stanna hemma. Just i dag är David Wiberg inte särskilt lik sitt tonåriga alter ego, men även om de feminina attiraljerna saknas är den osäkra och olyckliga Linnea aldrig långt borta.

Det är något paradoxalt i att man känner sig så trygg i en så osäker karaktär, säger han.

Typisk festivaltjej

Första gången Linnea såg dagens ljus var på Arvikafestivalen för många år sedan. Då var David Wiberg en del av humorkollektivet Varanteatern och gestaltade en "typisk" festivaltjej på scenen. Penseldragen var breda och humorn slog ärligt talat in öppna dörrar. Linnea framställdes som fumlig och rätt korkad, en vegan med ogrundade åsikter och ful indiefrisyr.

Jag får en lite dålig känsla när jag ser tillbaka på det. Framför allt när jag ser vad hon har blivit kan jag känna att det var respektlöst gentemot henne.

Han talar ofta så om Linnea - som om hon vore en verklig person, som man måste visa empati och solidaritet med. Så har hon också varit en viktig del i hans liv sedan han 2007 satte upp soloföreställningen "Svart tulpan". Då tog han sig an den ångestridna tonåringen på riktigt, i en föreställning som balanserade mellan skratt och djupaste allvar.

Det var första gången jag stod ensam på en scen så det var ganska mycket fokus på humor. Det är en konstig trygghet att ha med sig humorn - skrattet är det självklara kvittot på uppskattning.

Tydligare svärta

I uppföljaren "Dagboksanteckningar från ett källarhål" hade svärtan blivit ännu tydligare och i den bok med samma titel som Lilla Piratförlaget publicerar i januari lyser gapflabben med sin frånvaro. Linnea försätter sig visserligen hela tiden i komiska situationer, men för henne är de bara pinsamma och förnedrande.

På ytan är Linneas liv inte särskilt dramatiskt eller originellt. Hon bor i en trygg småstad, hennes familj är inte dysfunktionell, hon är inte mobbad och utstött. I det sociala spelet är hon däremot ett lätt byte för andra med högre rang och mer utvecklad manipulationsförmåga.

I boken rannsakar hon med hjärtskärande logik sin komplicerade relation till sin bästa vän (den svekfulla) Janine, nya favoritläraren (den slemmige) Fredrik och avståndsförälskelsen Antony (med betoning på avstånd) - men silar myggen och sväljer kamelerna.

Linnea är ju, även om hon har ett gott hjärta, ganska egocentrisk och missar saker och ting runt omkring henne som håller på att hända, sådant som kan vara ganska stora och allvarliga problem.

Oattraktivt navelskåderi

Samtidigt som läsaren känner med Linnea är det också lätt att irritera sig på hennes vacklande självkänsla och navelskåderi. David Wiberg välkomnar de blandade reaktionerna.

Det finns något oattraktivt i det som jag tycker är väldigt intressant. Om någon mår dåligt kan man bli irriterad av väldigt fula anledningar, som att de har ett munsår, eller att deras röster är svaga. Det är väldigt tabubelagt, men jag hoppas att man både som ung och vuxen läsare börjar fungera över de mekanismerna.

Samtidigt poängterar han ännu en gång att han verkligen inte är ute efter att driva med sin karaktär. Inför arbetet med boken passade han på att gå igenom sina egna dagboksanteckningar från tonåren och berättar att den allra första meningen löd "Det är inte lätt, det är svårt". Då var orden i högsta grad relevanta, nu ter de sig lätt komiska.

Men att som snart 40-årig farbror skriva en bok om en 16-årig tjej och vara rolig på hennes bekostnad, det känns inte bra.

Mer läsning

Annons