Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marit i Tunsjön brändes på bål ...

Bengt Starrin är professor emeritus vid Karlstads universitet. Han forskar, skriver krönikor och har gett ut ett 30-tal böcker. Här publicerar Nära hans artikel om häxprocesserna i Ångermanland på 1670-talet.

Annons
Bengt Starrins anmoder Marit i Tunsjön avrättades på Häxberget 1675. Här skriver han om den brutala jakten på påstådda häxor och trollkvinnor som pågick i Ångermanland under 1670-talet.Foto: Privat

På våren 1675 avrättades 71 personer i Torsåker i Ångermanland för påstådd trolldom och häxeri. Den absoluta merparten var kvinnor. En av dem var Marit i Tunsjön, min anmoder.

Marit i Tunsjön var en av 70-talet personer som avrättades för att ha dansat med djävulen.

– Vi har sett henne åka iväg till Blåkulla, fanns det vittnen som sa.

I förhörsprotokollet, som finns bevarat, står det: "Pojken Erich i Åhlestadh har helt nyligen sett … Marit i Tunsjön varje natt äta, dricka och dansa i Blåkulla och hon ligger hos den fule under bordet och står på knä inför Satan".

Hon påstods vara trollkvinna. I bibeln stod det att trollkvinnor inte hade rätt att leva. Därför måste hon gå döden till mötes. Först halshöggs hon för att sedan brännas på bål. Det ägde rum den 1 juni 1675, på Häxberget i nuvarande Kramfors kommun i Ångermanland.

Vem var Marit i Tunsjön?

Jag tar det från början. I samband med ett uppdrag i Norge kom jag att bo hos Björn Kempe som är släktforskare. Under middagen kom han att nämna mina hemtrakter - Bölen, Stigsjö och Härnösand. Björn hade tittat lite närmare på släkten på min pappas sida. Han hade kunnat gå tillbaka till mitten av 1600-talet. Där hade han hittat Marit i Tunsjön.

– Marit i Tunsjön är din anmoder, sa Björn.

Omtumlande!

Redan på hösten 1674 pågick en omfattande rättegång om trolldom och häxeri i Härnösand. Det lär ha hållits nästan 1500 förhör. Av dessa var drygt 350 barn. Etthundratvå personer stod på de anklagades bänk. I november det året avrättades åtta kvinnor i Härnösand och en månad senare 30 personer i Säbrå som ligger strax utanför Härnösand.

71 personer avrättades i Ångermanland på våren 1675 för att de misstänktes vara häxor. (Bilden är ett kopparstick från en häxbränning i Amsterdam 1571.)Foto: Pressens bild

Det som hände den 1 juni 1675 i Torsåker var det största antal personer som avrättats för påstådd trolldom i Sverige vid ett och samma tillfälle.

Kyrkan kom att spela en central roll i denna barbariska, brutala och blodiga process. Män dömde. Kvinnor avrättades. Huvudrollsinnehavarna var kaplanen i Ytterlännäs socken, Laurentius Hornaeus som fått ett uppdrag av kyrkoherden i Torsåker Johannes Wattrangius att leta rätt på alla häxor i pastoratet och ställa dem inför domstol.

Jakten började. Kaplanen Hornaeus tog uppgiften på största allvar och gick med stor energi in för att spåra upp häxorna.

Wattrangius och Hornaeus var fullständigt övertygade om att det pågick en kamp mellan Gud och Satan, mellan himmel och helvete och att trollpackorna hade ställt sig på djävulens sida. Därför måste man finna dem och få dem att erkänna för att de skulle kunna räddas undan helvetets eviga eld.

Vilka var det som anklagades för att vara häxa? Ja, det verkar ha varit självständiga och läskunniga kvinnor, kloka gummor, kvinnor vars kor mjölkade bra.

Kyrkoherde Wattrangius och kaplanen Hornaeus hade varit effektiva. De kunde stoltsera med att en femtedel av alla kvinnor i Torsåkers pastorat halshuggits och bränts på bål under våren 1675. Det fanns byar där det inte längre fanns några kvinnor kvar. De var helt utplånade. I kampen mot kvinnorna kunde Wattrangius och Hornaeus finna stöd i Bibeln.

– En trollkvinna skall du inte låta leva (2 Mos. 22:18).

Själva halshuggningen i Torsåker sköttes av två bödlar. Avrättningarna skedde nedanför bålet för att inte allt blod skulle stoppa bålet från att fatta eld. Kvinnorna kläddes av och nakna fördes de till stupstocken för att sedan kastas upp på bålet.

Det rådde hysteri och angiveri. Barn anklagade sina mammor. Män sina fruar, grannar och syskon varandra. Man tvekade inte att använda små barn som vittnen vilka tvingades att berätta hårresande historier om hur de förts till Blåkulla av häxorna och vad de där såg av orgier och dryckenskap.

I Ångermanland hade man redan antagit en bestämmelse om att tortyr var tillåtet för att få fram sanningen. Därför skendränkte kaplanen Hornaeus unga pojkar för att få dem att vittna mot kvinnorna och säga att de sett dem åka till Blåkulla och där haft saker och ting för sig med djävulen. Han hotade även med att bränna de barn till döds som vägrade vittna mot vänner och släktingar.

Det hände också att man gjorde så kallade vattenprover på anklagade kvinnor. De bands och kastades i vattnet. Om de sjönk; ja, då var de oskyldiga. Flöt de upp var de skyldiga och skulle därför halshuggas och brännas.

Jag tänker på den dödsångest som min anmoder Marit i Tunsjön och alla andra anklagade måste ha känt. Marit stod på kö. Hörde skriken hos dem som fördes fram till stupstocken. Hon såg dem halshuggas och kastas upp på bålet. Såg allt blod på marken. Kände stanken av exkrementer och bränt kött.

Jakten på påstådda häxor och massavrättningarna är ett nattsvart och oförlåtligt kapitel i svensk rättsskipning och kyrkohistoria. Wattrangius och Hornaeus fortsatte som präster som om ingenting hade hänt. Och det påstås att det dröjde ända till 2005 innan kyrkan bad om ursäkt för sin roll i den blodiga och brutala jakten. Varför dröjde det så länge?

Bengt Starrin Näraskribent

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Mer läsning

Annons