Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ny vår för Loney Dear

Annons

Hyllad i internationell press, konstant turnerande och med en ambition att alltid utveckla musiken, alltid ligga i framkant. Fyra år efter den utlysta uppföljaren är Loney Dear äntligen aktuell med "Dear John". Ljudbilden är något mörkare men man känner igen både melankolin och harmonierna.

Det blir lätt kryptisk, men aldrig tråkigt, när Emil Svanängen, som Loney Dear egentligen heter, pratar om sin musik. Han gillar ord och associerar snabbt. Ibland kan det vara svårt att följa med i hans tankar.

Emil Svanängen är hemma i Sverige för en kort sejour mellan Tysklandsturné och USA-promotion. Han sitter i ett säsongspyntat kök, varvar kaffe och glögg och pratar otvunget om nervositet, skapande och jättestora propellrar.

Det var då, i studentrummet och i föräldrarnas källare, Loney Dear tog sin början. En gammal dator, en billig mikrofon och krackade program. 2003 kom första heminspelade mp3-skivan som i snabb takt följdes av fler. Och för tre år sedan släpptes "Loney noir" som gav honom kontrakt med amerikanska Subpop.

Full fart

Hans musik har hyllats världen över. Musiktidningen Spin konstaterade att "förtvivlan aldrig tidigare har låtit så vacker" och Sunday Times tvekade inte att jämföra honom med Brian Wilson.

Nu kallar sig Emil Svanängen för artistarbetare. För att leva på musiken krävs det en hel del turnerande. Han har spelat med indiegiganter som The Sea and Cake och Of Montreal. I vår väntar flera spelningar på teatrar över USA tillsammans med vännen Andrew Bird, som också gör ett fiolsolo på skivan.

TT Spektra: När har du lyckats skriva låtarna då?

TT Spektra: På din hemsida skrev du att du suttit i tre månader med en text. Tar det sådan tid?

Det är i texternas direkta melankoli, eller naiva lycka, som en av storheterna med Loney Dears musik finns. "Dear John" innehåller beskrivningar av känslan av att cykla runt Bromma flygplats och en skrämmande fantasi där den säng man sover i plötsligt placeras i en hamnbassäng omgiven av gigantiska fartyg.

Emil menar själv att texterna blivit allt viktigare i hans musikskapande och säger sig drömma om att bli en "mikroförfattare".

Annons
Annons