Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Viljan att hjälpa tiggande EU-migranter kan faktiskt tryta

Det är mänskligt att vilja hjälpa den som tigger och sover i en husvagn utan el. Men frågan om de tiggande EU-migranterna, som är aktuell i praktiskt taget hela landet, rymmer fler aspekter än de rent humanitära.

Annons

Den som reser hit från ett annat EU-land för att stanna i max tre månader är en tillfällig gäst i det svenska samhället. En gäst som inte kan göra några anspråk på att bli omhändertagen av välfärdsstaten på samma vis som svenska medborgare som arbetar och betalar skatt kan göra.

Kommunernas formella skyldigheter gentemot EU-migranterna är minst sagt begränsade. Likväl försöker många att åtminstone göra något. Akuta situationer uppstår och avhjälps. Nödlösningarna avlöser varandra.

I Sundsvall börjar kommunen nu närma sig vägs ände och villrådigheten är fortfarande uppenbar.

Inför förra vintern beslutade kommunen att ordna ett härbärge, för att erbjuda ett antal av de rumänska romerna en dräglig boendemiljö. Den gången kunde Fläsians camping träda in som en räddare i nöden.

I höstas meddelades att kommunen ville erbjuda samma hjälp även kommande vinter. Samtidigt berättade man att det husvagnsläger som med kommunens goda minne hade upprättats vid kajen, skulle flyttas. Detta eftersom platsen ansågs både osäker och olämplig, samtidigt som de sanitära förhållandena var och är usla.

Men vart skulle EU-migranterna ta vägen? Kommunens ambition var att kunna upphandla campingplatser, som EU-migranterna sedan skulle få hyra av kommunen till en låg kostnad. Men EU-migranterna själva ville inte flytta, eftersom en flytt skulle kunna medföra transporter och dyrare kostnader.

Anbudstiden har nu gått ut, men ingen camping eller markägare har anmält intresse att ta emot de rumänska romerna. Möjligen har ingen praktisk möjligheten, men en troligare förklaring är kanske att ingen törs eller vill.

Flyttplanerna finns alltså kvar, men de verkställs inte. I stället har anbudstiden förlängts i hopp om att någon ska nappa i en andra omgång. Mot bakgrund av den nedskräpning som har varit vid kajen, och med tanke på att kommunen tvingades bryta strömmen till lägret efter sabotage och livsfarliga egna installationer, skulle utfallet mycket väl kunna bli detsamma även vid den andra anbudsomgången. Och vad gör man då?

Marianne Bergman, som är tillförordnad socialdirektör på Sundsvalls kommun, konstaterar för Sundsvalls Tidning att bollen måste rulla tillbaka till politikerna om inget anbud kommer in. Dessutom finns det en ekonomisk aspekt: "Det blir mycket stora kostnader för kommunen att starta ett nytt läger i egen regi, och ta hela ansvaret för det", konstaterar Bergman.

Hur det slutar återstår att se, men det är svårt att undgå intrycket av en kommun som gör sitt yttersta för att slippa fatta ett obekvämt avhysningsbeslut. Denna ovilja är på ett mänskligt plan fullt förståelig, men samtidigt kvarstår bilden i övrigt. Och den ser Sundsvallsborna. Även de medborgare som i själ och hjärta vill hjälpa.

Den balansakt som kommunerna utför är inte avundsvärd, men å andra sidan är politiker inte valda för att dumpa över det obekväma till tjänstemännen.

De stödinsatser som görs är alla villkorade av medborgarnas acceptans för den förda politiken. Och viljan att hjälpa kan snabbt tryta om medborgarna får intrycket att inget görs eller att kommunen "låter sig utnyttjas" på ett orimligt sätt.

Ibland måste man faktiskt ta konsekvenserna av fattade beslut och gå från ord till handling.