Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vid vägs ände

Nej han satt inte kvar. Inte ens i ett dygn efter att beskedet lämnades av partisekreterare Carin Jämtin att Håkan Juholt skulle göra just det.

Annons

På fredagskvällen började läckor inne i partiet tipsa kvällstidningarna om att det verkställande utskottets förtroendeomröstning var villkorat med att Juholt själv skulle avisera sin avgång.

Strax därefter kom kallelsen till en presskonferens. 15.00 i Oskarshamn och där tog det inte Håkan Juholt många minuter att berätta att han kliver av med omedelbar verkan.

Inte ens ett år som partiledare fick han. Att det skulle sluta så trodde inte någon i kongressalen i Stockholm i mars ifjol.

Men sen tog det inte många minuter innan medierna slog upp sambons bedrägeridom och sen blev det nog aldrig nån hejd på den oftast negativa medieuppmärksamheten som avledde fokus från politiken.

Just därför är det faktiskt där partiet nu måste börja. Med sin medieinkompetens

Den negativa medieuppmärksamheten var ju till stor del faktiskt Juholts och partiets fel. Juholts för att han uttalade sig yvigt om allt från att ta med sina dejter till Oskarshamns kärnkraftverk och smuggling av tryggpressdelar till öststaterna till total telenätstäckning och Sverigedemokraternas bidrag till försvarsuppgörelsen.

Att det sedan skulle bli hyresbidraget från riksdagen som blev den riktiga början på slutet blev även det symtomatiskt för oförmågan att kris- och mediehantera. Med några månaders distans är det ännu tydligare att även om Juholt fick för mycket pengar så var det långt ifrån en fråga om fuskförsök.

Men det spelar ju ingen roll. Partiets fullständiga magplask när det gäller krishanteringen är obegriplig för ett tidigare statsbärande parti och är till syvende och sist grunden till dagens besked.

Ok, man valde en partiordförande som tenderar att tänka stort och yvigt och i vissa frågor till och med prata först och tänka sen. Då ser man till att skaffa honom en medial livvakt. Ja, det borde han förstås haft ändå.

Alla som sett bilder av Fredrik Reinfeldt på vilket besök ”ute i verkligheten” som helst ser att det runt honom inte bara finns Säpofolk utan en snubbe som så fort Reinfeldt öppnar munnen sticker fram mobilen och spelar in precis allt som sägs.

Så fort ett samtal tenderar att spåra ur eller någon olämplig fråga ställs, hoppar samma snubbe fram, höjer armen och säger ”Tack, vi måste gå nu”. Sen knuffar han Reinfeldt därifrån.

Det är Reinfeldts mediala livvakt. Precis som Säpovakterna analyserar han omgivningen efter tänkbara hot och han avleder farliga situationer som Reinfeldt själv omöjligen kan upptäcka.

Att Moderaterna har en sån betyder att de fattat förutsättningen för att bedriva politik i Sverige 2012. Har man ingen direktkanal till väljarna som exempelvis torgmöten eller mejlutskick, kommer kommunikationen ske via medier på något sätt. Då måste man kunna media.

”Syns benpiporna och blodet forsar söker man läkarhjälp!” skrev undertecknad på Twitter två minuter över 15 i eftermiddags med anledning av att inget pekar på att partiet sedan krisen fördjupades faktiskt sökt professionell kris- eller mediehjälp.

”Vi vill ju syssla med politik. Mediastrategi kommer i andra hand”, blev då ett svar från en socialdemokrat.

Men faktum är som vi sett dag: Utan det ena finns inte förutsättning för det andra.

Susanne Sjöstedt

Annons