Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vem vågar lita på tåget?

På Botniabanan är förseningarna fortsatt omfattande. Risken med det forcerade igångsättandet av tågtrafiken är att människor kommer fortsätta att ta bilen. Trots att ny och dyr järnväg går genom landskapet.

Det var sensommar. I skyn vajade fanor i vinden och på marken hade mängder av människor samlats för att välkomna tågtrafiken på Botniabanan.

Till slut rullade så tåget in och Kungen hoppade av och vinkade till folkmassorna. Vem brydde sig egentligen om att tåget var någon timme sent? Det var ju feststämning och fortfarande sommar i luften.

Nu har ett och ett halvt år passerat och väderleken är mindre munter. Festkänslan på perrongen är slut sedan länge. Men fortsatt väntar människor på tåget.

Trots att det är länge sedan invigningen är Botniabanan till stora delar fortsatt under arbete. Inte ens den sträckning som ska ”fungera”, Örnsköldsvik-Umeå, gör det. Vecka efter annan inträffar nya växelfel och förseningar. Huttrande resenärer får vänta på ersättningsbussar och i frustration lär fler och fler pendlare återgå till bilen.

En del av skuggan faller så klart på operatören Norrtåg. Det fanns dock röster som signalerade Trafikverket att tidsramen var snäv och en invigning i augusti 2010 allt för tidig. Dessa viftades bort och så blev det som det blev. Redan jungfruresan var som sagt gravt försenad. Trafiken på Botniabanan startade kort och gott för tidigt.

Det stora problemet är att den, för varje infrastruktursatsning, viktiga introduktionsfasen blev så tafflig. En investering i järnväg blir framgångsrik genom att människor kan förlita sig på den i sin vardag. Det måste upplevas som smidigt, prisvärt och tillgängligt att ta tåget. Annars urholkas miljömedvetenheten och tågtrafikens chanser förbrukas.

Förlusten av att vänja människorna i Ångermanland och Västerbotten med att tågen inte är att lita på, vilket är vad som nu sker, måste betraktas som hög. Alla gånger högre än nyttan av en prestigefylld tjuvstart av Trafikverket.

Genom Botniabanan skulle regionen få en ny pulsåder som förser dess delar med friskt blod. Pendling till arbete och studier skulle möjliggöras, tillgängligheten för turism ökas och avståndet mellan de norrländska industrierna och den europeiska marknaden minskas. Allt rätt tänkt och fortfarande en uppnåbar vision. Men framgång kräver att driften faktiskt fungerar. Såväl pendlare som norrlandsnyfikna sörlänningar och logistikansvariga på företag riskerar annars att bli brända och långsint döma ut tåg som transportmedel.

Ångermanland hade väntat länge på Botniabanan. Mycket länge. Några månaders extra väntan på invigning – ja, faktiskt till och med ett år eller två – hade varit motiverad för att få en direkt fungerande trafik.

Samordningen av infrastrukturen i Norrland måste fungera bättre än vad den gör i dag. Botniabanan, och för den delen Ådalsbanan och alla ”flaskhalsarna” norr om Härnösand, måste få uppmärksamhet och de åtgärder som krävs för fungerande trafik.

GABRIEL EHRLING