Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad hände på Sidsjön – nu kan journalerna berätta

Hon är 26 år, gravid och har redan fött tre faderslösa barn. Pappan till det väntade barnet sägs vara mannen vars hushåll kvinnan sköter, men han vägrar skriva på papperen. När kvinnan kommer till Sidsjöns sjukhus ansöker hon om att havandskapet ska avbrytas. Det beviljas, under förutsättning att hon går med på en sterilisering. Efter 70 år har nu sekretessen för de första patientjournalerna från kliniken släppts.

Annons

Sidsjöns sjukhus på 40-talet.

När det vidsträckta området står i högsommarskrud invigs Sidsjöns sjukhus i juli månad 1943. I lokaltidningarna hyllas arkitekten Hakon Ahlberg för sitt genomtänkta byggprojekt med plats för 918 patienter, fördelade på 29 avdelningar. Enheterna är förbundna med varandra genom en 525 meter lång ”ovanjordisk tunnel”.

I den nya Sidsjöstaden med sitt ”bländvita kakel, rostfria stål och det elektrifierade hypermoderna köket” finns också 38 nya hus som ska fungera som personalbostäder för olika yrkeskategorier.

Själv skriver Hakon Ahlberg en artikel i Sundsvalls Tidning i samband med invigningen. Han förklarar att hela anläggningen har bäddats in i naturen och liksom träder tillbaka så att ”kontrasten mellan ett storslaget yttre och människorna bakom fasaden inte verkar beklämmande”.

Det är journalanteckningar som har skrivits under åren 1943 till och med 1945 som nu är tillgängliga.

Läs även: Journalläsning som förpliktigar

Läs även: Förlupna lumpare, bedragare och pedofiler - alla utreddes på Specialen

Läs även: Överläkarens son: Man kan inte ha en bättre barndom

Två år efter invigningen tas den 26-åriga blivande mamman in för vård. Hon har lämnat gårdsägaren och huset utanför Sundsvall där hon tjänstgör och hon tycks vara lika olycklig som desperat. Trots att hon är ensamstående och beskrivs som naiv och godtrogen har hon fött barn efter barn och nu är hon åter igen gravid. Hon ansöker om abort hos Medicinalstyrelsen och därifrån ställs ett ultimatum om att ingreppet bara görs om hon även låter sterilisera sig. Det blir också Medicinalstyrelsens överläkare som får sista ordet.

Patientjournalerna ger en bild av möjligheterna och begränsningarna inom den svenska psykiatrin under 1940-talet. ST:s Katarina Vikström och Jan Olby besöker Landsarkivet i Härnösand.

Under åren mellan 1943 och 1950 steriliseras 140 patienter på Sidsjöns sjukhus. Två tredjedelar av dem är kvinnor.

I de gamla gulnade akterna med patientjournaler ligger resultat från intelligenstester och särskilda formulär med ifyllda feberkurvor och menstruationslistor.

Patienternas utseende, hållning och kroppar beskrivs. En 22-årig kvinnas familjebakgrund målas upp och den går i dystra färger. Kvinnans pappa var psykiskt sjuk, han var orolig, argsint och inbilsk, farfadern var alkoholist, mammans farmor hade "fallandesjuka" och brodern var ”psykiskt defekt”.

Efter första natten på avdelningen beskrivs 22-åringen som tjurig och vresig. Hon svarar inte på tilltal och i hennes ”gömmor” har det påträffats en del anteckningar ”vilka delvis äro av påtagligt erotiskt innehåll”. Även den kvinnan steriliseras under sin tid på kliniken.

Mellan 1943 och 1950 steriliserades 140 kvinnor som vårdades på Sidsjöns sjukhus. Många vara bara i 20-årsåldern.

Vården av en 21-årig ung dam från Stockholm avhandlas i ett brev mellan sjukhusets chef och överinspektören för ”sinnessjukvården” i huvudstaden, dit kvinnan ska flyttas. Osterman skriver: ”Hon är nu steriliserad, sköter sig bra och förefaller trivas på sjukhuset. Våra patienter (det vill säga de kvinnliga) gå ju nästan alltid tillsammans i grupper under frigången, varför man har en viss kontroll på deras driftliv. Flickan skulle kunna sysselsättas med arbete i tvätten eller baren, om hon har viss begränsad rörelsefrihet”.

Många utsatta människor vårdades på Sidsjöns sjukhus under 1940-talet. 70 år senare har sekretessen hävts.

När sjukhuset är nytt beskrivs också den moderna ”sinnessjukvården” i Sundsvalls Tidning. Den enklaste metoden för att komma tillrätta med psykisk ohälsa uppges vara sömnkuren, som innebär sängläge i en eller flera veckor, ofta i kombination med lugnande mediciner, som luminal, brom eller opium på dagarna, samt sömnmedel som veronal, medinal och kloral nattetid. Doseringen minskas sedan i takt med att patienten tillåts börja stiga upp.

Feberframkallande medel används mot olika”sinnessjukdomar” som schizofreni och personlighetssplittring men resultaten anses ha varit ”föga uppmuntrande”. Man har även försökt med blodinjektioner och injicering av moderkaksextrakt mot personlighetssplittring. Inte heller det med någon stor framgång. Något som däremot anses vara framgångsrikt är insulinbehandling och elterapi.

Insulinbehandlingar på Sidsjöns sjukhus 1951.

Insulinbehandlingen går till så att patienten injiceras med insulin i stigande doser tills hon eller han hamnar i koma. Det anses ha en läkande effekt. En fullständig insulinbehandling innefattar 40-60 komatillstånd och den tar som regel två till tre månader att genomföra.

Vården som bedrevs kan te sig ålderdomlig och förlegad, men jouranlanteckningarna vittnar också om personalens omtanke och välvilja.

Under klinikens första år står delar av Europa i brand. Människor mörklägger sina hus under kvällar och nätter och många tar del av de senaste krigsnyheterna via radion.

I samband med att en 25-årig kvinna skrivs in på sjukhuset säger hon att det har känts som om ”hela kroppen rann i heta strömmar. Jag har gjort så mycket ont, jag kan inte vara tillsammans med andra, jag skulle ha stryk”, säger hon. 25-åringen lider av tvångsföreställningar, ”försyndelseidéer” och depression. Hon är spänd och ängslig och verkar enligt läkaren vara lätt debil. Kvinnans första barn var dödfött och det andra föddes när maken var inkallad. Hon säger att hon inte vill ha några fler barn. Hon talar också mycket om att hon är rädd för kriget och att hon därför inte har ”tålt att läsa tidningarna eller höra radio”. Kvinnan ställs in på en insulinkur som varar i tre och en halv månad, men hon hamnar trots höga insulindoser endast i några få komatillstånd.

Journalerna härrör från sjukhusets tre första år och det är bara det som gäller patientärenden som avslutades under den tiden som kan läsas.

När det gäller flera av männen som befinner sig på Sidsjöns sjukhus under tidigt 1940-tal verkar det som om många är deprimerade och känner uppgivenhet.

Det gäller exempelvis en 36-årig tvåbarnspappa som är dyster och nedstämd. Till saken hör att han alltid har känt sig outvecklad. Han tycker att ”hans könsorgan äro abnormt små, underutbildade”. De fysiska komplexen plågar honom och han berättar för överläkaren att han känner sig underlägsen och mindervärdig. Samtidigt säger mannen att det inte är något fel på hans könsdrift och att han vanligen har samlag med sin hustru två gånger i veckan. Att han ändå känner ”en ohygglig splittring i själslivet”, resulterar i att han får elbehandlingar och så småningom kan han skrivas ut och återvänder till sitt hem, till synes botad.

Mer läsning