Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kåseri av Kurt-Göran Öberg: "Tummen mitt i handen"

Annons

LÄSARTEXTEn del personer beskyller sig själva för att ha ”tummen mitt i handen.” Påståendet förknippas med oförmågan att klara av vissa uppgifter som företrädesvis gäller yrken och kunskap av diverse slag.

Personligen tycker jag mycket om att köra bil. Men att lyfta på motorhuven för att eventuellt åtgärda något, då har plötsligt min tumme snabbt förflyttat sig till mitten av handen. Det går inte att övertyga mig om det förträffliga i att stå böjd över ett fullständigt kaos med kablar och motordetaljer, och med oljiga händer försöka vrida runt en hylsnyckel.

Tjusningen i att dra hem gamla bilvrak på tomten, för att mörka vinterkvällar i sladdlampans sken dra på sig överdragskläder i ett kamouflagemönster bestående av olja, rost och bensin, har jag heller inte begripit mig på. Däremot blir jag oförbehållsamt avundsjuk på de där ”viktigpettrarna” som sommartid, glider fram i sina eleganta nyrenoverade ekipage från anno dazumal.

Vissa individer har en enastående förmåga att framställa sig som helt odugliga, särskilt då det gäller insatser som kräver kroppsarbete. Man kan fråga sig om det inte är en kombination av den berömda latmasken och ovanstående rubrik? Men på senare tid kan förmärkas en attitydförändring. Efter alla "hemmafixare"-program och dito gubbdagisbutiker som tillhandahåller nya hjälpmedel typ: eldrivna hyvlar, kaptrissor, skruvdragare, lasermätinstrument, med mera, har tummarna snabbt hamnat på rätt plats? Plötsligt har garagehyllor och i förrådsutrymmen belamrats med de dyrbara snickeriverktygen. Vidare har det blivit en mindre "sport" att bjuda in grannar för att visa upp det allra senaste nyförvärvet. När man lyckats övertrumfa grannarna tillräckligt många gånger, är ”kampen” över, och kan betrakta sig som kvarterets prylmästare. En titel, som mästaren mer eller mindre snabbt får ångra, när garagehyllorna gapar tomma efter det ena utlånet efter det andra. Villaägarna i grannskapet har genast funnit kvartersmästarens maskinella utrustning vara en riktig ”guldgruva”. Speciellt som han vid varje nyinköp kaxigt upplyst omgivningen om prylens mångdubbla användningsområden.

Med entusiasm går klåpare in som ”proffs” i projekt som fordrar kunskap bakom de exklusiva maskinerna. Mycket snart inser lekmännen att det trots allt inte var lätt som en plätt att hyvla sitt eget altanvirke. Det blir mycket spillvirke. Då kaptrissan repat parkettgolv och fönsterkarmar, får kvartersmästaren tillbaka sin maskinella utrustning i mer eller mindre fördärvat skick. Självsnickrandet som såg så enkelt ut, visade sig vara betydligt svårare. I slutändan får riktiga yrkesmän ta över. Dom med tummarna fast förankrade på rätt ställe!

Mina tummar har med åren blivit stationära. Dom förflyttar sig inte alls numera. Jag har en teori om varför det har blivit så. Det har med livsvisdom att göra. Nu gör jag saker som jag tycker om och kan klara av, då behövs inga undanflykter genom gamla talesätt.

Kurt-Göran Öberg

Näraskribent

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel

Mer läsning

Annons