Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fyra veckor i Libanon blev en chockupplevelse: "Det är ett land i förfall"

Örnsköldsviksbon Sleiman Al Moulla med familj har precis kommit hem efter en fyra veckors vistelse i gamla hemlandet Libanon. "Jag sov inte normalt en enda natt. Det är ett land i förfall", säger han och påpekar att flyktingströmmen från Syrien har påverkat det lilla landet enormt mycket.

Annons

Khaled, Mona och Sleiman Al Moulla har precis kommit hem från Libanon – en resa som tagit väldigt hårt på pappa Sleiman.

Sleiman Al Moulla kom till Sverige som nyutbildad civilingenjör för 25 år sedan. Sedan dess har han jobbat med många olika saker, men aldrig med det han är utbildad till och som han också har kompletterat med svensk behörighet. Med sina erfarenheter och språkkunskaper i ryggen hjälper han i stället asylsökande i Örnsköldsvik att få praktikplatser och jobb – ett tufft uppdrag han trivs med.

Sommarens fyra semesterveckor blev dock en upplevelse han och familjen sent ska glömma.

– Jag, min fru och våra två barn har varit hemma i Baalbek i Libanon. Jag ville framför allt träffa min gamla mor och andra släktingar, säger han.

Upplevelsen och mötet med det forna hemlandet blev allt annat än positivt.

– Det började redan på flygplatsen i Beirut. Det handlar bara om mutor. Vi hade lång väg till parkeringen och behövde en vagn för att skjutsa väskorna. Men alla vagnar var gömda. Människor, trots att de har jobb, behöver extra inkomster – och tänk då på dem som inte har jobb, säger Sleiman Al Moulla.

Familjen fick till sist tag på väskvagnar, men Sleiman Al Moulla berättar att han hann bli så pass arg att han nästan hade kunnat lämna landet direkt.

– Det är inte krig i Libanon, men det är som krig i alla fall. Det kan hända vad som helst, säger han och påpekar att exempelvis mat som har kommit in i landet för att hjälpa syriska flyktingar, dem maten säljs i vanliga affärer.

– Det behövs mer kontroll utifrån.

Örnsköldsviksborna Sleiman, Mona och Khaled Al Moulla.

Sleiman Al Moulla säger utan betänketid att de fyra veckorna i det forna hemlandet blev en chock för honom.

– Jag har upplevt krig, ändå känner jag mig chockad över det jag fick uppleva och hur de här människorna som har flytt över gränsen från Syrien behandlas. Många bodde på gatan eller under trappor. Hur ska det bli när vintern kommer?

Sleiman Al Moulla är kritisk, framför allt undrar han var pengarna från FN och västländerna hamnar.

– Det var bra för mig att få träffa min 85-åriga mamma och mina syskon. Men situationen för flykingarna var hemsk att se på nära håll. De behandlas inte som människor. Allt känns som en tickande bomb.

– Min gamla hemstad är bara en timme och en kvarts bilväg från Damaskus och det finns is-anhängare på andra sidan gränsen. Det är många självmordsbombare som har tagit sig in i Libanon.

Sleiman Al Moulla berättar att han kände sig trött och rädd mest hela tiden i Baalbek.

– Det var skottlossning framför huset, på ett café där mina barn hade sett EM-finalen i fotboll och en man i närheten som inte flyttade sin parkerade bil blev också skjuten. Inbördeskriget som var när jag växte upp kändes mindre farligt.

Sleiman Al Moullas barn, Khaled och Mona, besökte Libanon även för två år sedan. De reste runt lite mer den här gången, var på konsert och badade i Medelhavet.

– Jag känner en automatisk vördnad mot landet och släkten, säger Khaled Al Moulla.

– Visst var det mer flyktingar nu, säger Mona Al Moulla.

Sleiman Al Moulla säger till sist att han kan tänka sig att resa tillbaka, mest för att få träffa sin mamma och sina släktingar igen.

– Åker jag tillbaka stannar jag bara i en vecka. Det är inte krig där, men ett dolt krig. Det känns som att vad som helst kan hända. Men framför allt måste flyktingarna få bättre hjälp.

– Det är flyktingar överallt, ungefär 1,5 miljoner inskrivna och 1 miljon, som inte är inskrivna – i ett litet land med ungefär 4 miljoner libaneser.

Khaled Al Moullas inlägg på social medier efter hemkomsten till Örnsköldsvik:

"Tillbaka. I Sverige debatterar politikerna intensivt om en oerhörd massinvandring, och likväl knappt nämner taxichaufförerna i Libanon en krypande oro över den tio gånger större displaceringen av syrier i deras femtio gånger mindre land. Vem är vi att säga var ett liv ska ställas? Under bilresan hem förundras jag över hur vi lever i ett samhälle med sådan underskattad ingenjörskonst - miltals av s...urrealistiskt släta vägar och estetiska broar. Men, men... Men har ni sett den av bomben konstant skakande flickan från UNHCR-reklamen (en av de mest konstant hjärtskärande synerna jag beskådat)? Jag inser att likväl är bomben exakt designad för att maximera skakningarna - på sätt och vis också ett ingenjörskonstens underskattade verk. Visst är livet ofta fyllt av lycka och vackra ting, men när det börjar handla om bomber och ärrade barn, vad gör man då? Inte ler man väl på bild?"

Läs även: Sleiman hjälper nysvenskar komma ut på arbetsmarknaden: "Fler företag borde våga"

Läs även: Svårt hitta praktikplatser för nyanlända

Mer läsning

Annons