Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Eilert lämnar in brickan – efter 46 år som polis: "Glad att jag inte är anhörig till den mördade"

Ni är många där ute som förhörts av Eilert Hägglund. Men den som ställer till med nåt helsike från och med nu kommer att grillas av någon annan. För Eilert har lämnat in sitt tjänstevapen.

Annons

– Jo, nu är det färdigt. Men som ni ser så finns det saker man kan ägna sig åt om dagarna, säger Eilert Hägglund när han glatt tar emot i Hemling, dit han och hustrun Elisabet kom från Åsliden 2007.

När Eilert går i pension kommer det att finnas tid för rökning av fisk och kött.

Man kan icke annat än hålla med Eilert. Gården är hur stor som helst – för att inte tala om lagårn där Eilert har samlat på sig allt möjligt och lite till.

– Bara taket, säger han och pekar, det krävde sin insats när vi bytte det från tegel till plåt. 800 kvadrat. Fyra gubbar höll på från torsdag till tisdag.

Eilert sägeratt sträckan mellan polisstationen och hans gård i Hemling är den perfekta för den som efter ett fullmatat skift önskar rensa skallen från tankar.

– Fem mil behaglig bilresa är vad man behöver för att ställa om. När man kommer hem är man som redo att ta tag i det som är viktigt hemmavid.

Polisen Eilert Hägglund går i pension efter 46 år som polis.

Och det kan vara nästan vad som helst i Eilerts värld. Han gallrar och kapar och klyver – och planterar och gör snyggt runt kåken.

I pipelinen finns nu att börja röka fisk och kött. Om inte i stor skala så i tillräckligför att det ska finnas rökt att smaka på hemma hos Hägglunds.

– Man snyggar upp lite kring röken här som jag köpte i Lettland. Sedan ser jag framför mig några snygga bänkar och en grillring som man kan mysa vid.

Så där kan Eilert gå på; det gäller bara att man tar rygg på honom och hakar på när han spatserar omkring på tomten.

– Här har jag kalkoner, trevliga djur. Gott kött. Automatisk utfordring, det ska man ha.

I den stora lagårn finns både utrymme och saker att ägna sig åt för pensionären.

Knappt hinner vi innanför tröskeln förrän han har något att visa där också:

– Otroligt så duktiga bönderna var att bygga förr i tiden. Man fattar inte, säger han och pekar på ett hörn.

– De var noga när de valde virke. Titta på årsringarna! Jag begriper i ärlighetens namn inte hur de fick ihop det.

Från en smal hylla fiskar han snabbt ned ett föremål och frågar vad det har använts till.

– Det är inte lätt att veta, hintar han.

– Det är en gammal slaktmask. Man gjorde så här och så här – och sedan tog man och slog till här.

Eilert Hägglund har gjort många år som en av polisens hundförare i Örnsköldsvik.

Men det var den numera före detta polismannen Eilert Hägglund vi hade rest till Hemling för att träffa.

46 år är en lång tid; det gäller till och med för den som studerar årsringar.

Den 11 maj 1970 började Eilert på polishögskolan i Solna, Stockholm.

– Vi var den första klassen på Ulriksdal.

På den tiden var det ingen som ens kunde tänka kvinnor i klassen när det kom till polisutbildning. I Eilerts klass var de 19 killar.

15 av dem kom samman förra året när det bar av till Åland på jubileumsresa.

– Vi får se om vi kommer iväg på någon femtioårsresa, det är inte alla grabbar som är pigga längre.

För Eilert var det en pojkdröm som blev sann när han efter utbildningen hade rätt att kalla sig polis.

– På den tiden var det bra att vara polis. Vi hade tid att arbeta med de ärenden som kom in.

Nu då?

– (skratt) Jag ska inte klaga på hur min situation har varit, men det som värdesätts i dag är hur det ser ut för cheferna. Övriga värdesätts inte.

Polismössor från när och fjärran – och från då och nu.

I mitten på augusti 1972 flyttade Eilert till Örnsköldsvik.

– Mamma hade kört ihjäl sig den andra juli det året. Jag bytte kår på grund av att syrran bara var 14 år.

Två år senare blev han hundförare – vilket skulle komma att förbli hans yrke i tre decennier.

Det blev enhändelserik tid.

Bland annat fick Eilert vara med i utredningsarbetet med det så kallade Malinmordet. 16-åriga Malin Lindström som försvann den 23 november 1996 och som hittades mördad i Husum ett halvår senare.

– Det var självklart ett stort pådrag. Polisiärt är det där uppklarat, enligt mig. I utredningen kommer vi nog inte längre.

Har det gjorts några avgörande misstag i den utredningen?

– Inte vad jag känner till.

När det var som mest oroligt i Bjästa fanns det människor som hotade polisen med att visa vad som kunde hända med utryckningsfordonen.

När vi ändå är inne på mord. Ouppklarade mord, dessutom.

I augusti 2007 mördades den då 54-årige blomsterhandlaren Staffan Arnström i Gullänget.

Vid den tidpunkten hade Eilert Hägglund sadlat om från hundförare till utredare.

– Där måste jag ha kommit upp i tresiffrigtantal förhör. Vi jobbade på riktigt bra med den utredningen, är min åsikt.

Men även där fanns ett slut, skulle det visa sig.

– För ungefär två år sedan knackade det på min kontorsdörr. Det var polisen i Sundsvall som hade bestämt att utredningen skulle flyttas dit.

Vad tänkte du då?

– Att det kanske kunde innebära att den fick ny fart. Att någon som tittade på den kom med frågor som inte var ställda.

Blev det inte så?

– Nej, du. Igår fick jag reda på att det inte jobbas med den över huvud taget. Man blir beklämd.

Varför ligger det till på det viset?

– Om det vore så att jag var en dålig utredare så var det väl bra att utredningen packades i flyttlådor och reste till Sundsvall där bättre folk fick titta på den. Men ingen jobbar med den…

– Det finns många frågeställningar, har jag och min före detta kollega Leif Rönnmark stolpat upp. Nej, jag är glad att jag inte är anhörig till den mördade. Jag tycker det är skit.

Vad gör en bra utredare?

– Inte vet jag. Bra tålamod och en förmåga att lyssna är inte så dumt. Vi ska komma ihåg att alla är född nakna. Sedan har vi klätt på oss vissa olater, det gäller alla.

Polisen Eilert Hägglund går i pension efter 46 år som polis.

Du måste ha hört en oherrans massa rövarhistorier.

– Om jag har! Jag ger alltid alla chans att berätta sanningen. Den som inte kan erkänna sina fel har nog ganska svårt att bättra sig.

Har du blivit förbannad och slagit näven i bordet när de ljugit för dig?

– (skratt) Nej, arg har jag inte blivit. Jo, kanske fem gånger på hela polistiden.

Hur många förhör blev det, tror du?

– Säkert över tusen.

Hur är läget inom polisen i Örnsköldsvik?

– Vi har samma typ av brottslighet som i övriga Sverige men mindre resurser än på många andra platser. Har man inte musklerna så gäller det att vara diplomatisk.

– När det gäller order uppifrån så har våra chefer att rätta sig i det som sägs uppifrån. Det är ledband. Jag har haft förmånen att kunna vara ganska självständig, och har fått arbeta nära åklagare som fattar snabba beslut.

Blev polistiden som du en gång trodde?

– Nej, inte om du menar det ekonomiska. Jag har blivit frånsprungen av dem som jobbat många, många år mindre än jag. Det har kunnat skilja 6 000–8 000 kronor i månaden.

Hur har det känts?

– Jag har sagt till mina chefer att jag måste ha varit en jävulskt dålig polis. Hur ska man annars tolka att man inte blir värderad för det man gör?

Vad svarade cheferna?

– Tja… Vad sa de? Individuella löner är inget jag gillar. Det var bättre med lönetrappan. När Gunno Gunmo var facklig och krävde ”15 000 nu” så hände det grejer. För min del gav det närmare 4 000 kronor i månaden.

Vad av det du gjort är du extra stolt över?

– Jag har alltid gillat problemlösning. Ett tag arbetade jag mycket med ungdomar och det gav resultat. I Bjästa var det människor som inte vågade gå ut när det var som värst. Ungdomar hade satt poäng på brott de skulle begå.

Vad var det sista i utredningsväg du gjorde innan du lade brickan på bordet och gick?

– Det handlade om en grävmaskin som vi påträffade här i krokarna. Den var stulen 2010 i Skåne.

Bjöd du på glass innan du drog?

– Nej, det blev ganska hastigt när jag stack, det var tisdagen före midsommar. Men jag ska hitta på nåt. Framtiden får utvisa vad det blir.

Hemma på gården trivs Eilert som allra bäst. Och där finns att göra de dagar han är på hugget.

46 år som polis – och 23 med Lettlands vänner. Vad händer med det lettiska projektet?

– Det blir nog en resa i oktober. Jag har varit iväg dit ett hundratal gånger. Vi har hjälpt skola, brandkår och polis. Från skola i mycket risigt skick har de i dag landets bästa internatskola.

– Vi ger dem material, inga pengar. Men det betyder å andra sidan att det finns möjlighet för dem att själva spara lite pengar och satsa på nödvändigheter som fönster och nya tak.

Vad ska du göra av all tid som du tidigare lade på ditt polisarbete?

– Har du inte sett hur jag har det här ute? Jag har hur mycket som helst att pyssla med. Fyra barn och nio barnbarn ser till att jag är på tå.

Mer läsning