Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårt omättliga behov av Kerstin

Annons

Hon har kallats kaxighetsfeminismens moder, en banbrytare som levde ut och skildrade den åldrande kvinnans sexualitet. Nu kommer bok efter bok om Kerstin Thorvall som också tar fysisk gestalt på teaterscenen.

"Jag kunde se henne komma gående" utbrister en kvinna i provpubliken. Hon brukade möta Kerstin Thorvall i Götgatsbacken och har just upplevt författarens fysiska återuppståndelse, i gestalt av Ann Petrén på Stockholms stadsteater.

Andra kommer att säga "så där var hon inte", tror Ann Petrén en stund senare.

"Kvällarna med Kerstin" heter förställningen. Inget "Thorvall" för att markera den konstnärliga frihet som ensemblen tar sig bara genom att göra själva föreställningen.

Det här är deras Kerstin. Men det är också, och framför allt, en pjäs som strävar efter att VARA Kerstin, snarare än ett berätta hennes livs historia, framhåller regissören Carolina Frände.

Manuset, som fötts under arbetets gång, utgår från journalisten Åsa Mattssons intervjubok med den äldre Kerstin Thorvall, och från Thorvalls egna böcker. Men framför allt utgår den från en åldrande kvinna som, till vissas förskräckelse, så länge det bara gick njöt av sin fullvuxna kropp.

Prassel mellan benen

Vad som till en början verkar bli en stillsam författarafton med en krävande och tragiskt ensam huvudperson i Gudrun Sjödén-sjalar övergår till något helt annat.

De afrikanska musikerna börjar spela. Normalsmala Kerstin försvinner ut på toaletten, med prassliga papper mellan benen, och åtkommer plötsligt i en något yngre men framför allt större upplaga. Medelålders och kåt dansar hon loss.

Efteråt förklarar Ann Petrén att hennes ingång till projektet var just detta: kropp, dans och musik.

Jag ville att det skulle vara något positivt, det finns något slags representation med stora kroppar, de står för "tjock" eller "komik", jag ville att det skulle får vara något lustfyllt och attraktivt, att få visa en stor kropp som kan och vill röra sig.

Extrakroppen, som de kallar den, är en specialsydd skapelse, byst, skinkor, lår och vader som från publikläktaren ser helt äkta ut.

Thorvall-boom

När Ann Petrén kontaktade regissören Carolina Frände var de båda helt ovetande om Åsa Lantz dramatisering för en tilltänkt SVT-produktion. Inte heller kände de till Beata Arnborgs biografi eller den kommande antologin "Kerstin Thorvall Book Club eller det mest förbjudna 2.0" där bland andra Helena von Zweigbergk och Jenny Strömstedt skriver om sina respektive liv.

Tiden talar för Thorvall, konstaterar Ann Petrén.

På Stockholms stadsteater dansar den storvuxna Kerstin bredvid sin unga, smala, kvinnliga assistent:

Det viktiga är att få publiken att upptäcka att det där brukar jag inte se på en scen, en stor kropp i den åldern som njuter och rör på sig och är sexuell. Jag kan tänka att det är någon sorts nödvändig feministisk praktik att visa hur normstyrda vi är, säger Carolina Frände.

Mer läsning

Annons