Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Valde barnets hälsa – fick sparken

När tonåringen hemma mådde psykiskt dåligt blev mamman uppsagd från sitt jobb.
– Mitt barn gick före jobbet, säger mamman, som nu känner sig stämplad av kommunen, bara för att hon då inte kunde jobba kvällar och nätter.

Annons

Vi kan kalla henne Eva, en ensamstående mamma med barn, som känner sig besviken på både arbetsgivare och fack. Det här är hennes version av vad som hände, när barnet mådde dåligt och hon själv blev av med jobbet.

– Jag fick ingen hjälp. Ingen förstod att jag inte hade något alternativ. Mitt barns hälsa var viktigare än jobbet, säger hon.

Samtidigt blev hon uppsagd med några månaders full lön – och som hon själv uttrycker det – "ingen förståelse från arbetsgivare eller fackförening".

I dag har det börjat vända efter några jobbiga år, men hon säger att hon vill berätta sin historia – inte minst för att hon är besviken på kommunen – och facket.

– Inte ens facket brydde sig ett skit, säger hon.

– Men jag törs inte ställa upp med mitt namn, även om jag skulle vilja. Jag är ju rädd att aldrig få en ny heltidstjänst igen.

– Och förmodligen är det fler som har haft det som jag, säger hon.

I dag har det mesta ordnat upp sig för barnet, men mamman säger att det var många saker som hände och att det då inte fanns några alternativ.

– Vad gör man om man har en självmordsbenägen tonåring hemma, när man samtidigt måste jobba?

Eva berättar om många turer med barnpsykiatrin, sociala och inte minst försäkringskassan. Hon säger också att hon var tvungen att välja barnet före jobbet, men att hon förstår att det naturligtvis var besvärligt även för arbetsgivaren när hon inte kunde jobba.

– Självklart ville jag arbeta, men vad hade jag för alternativ? säger hon.

Hon berättar utförligt om saker som har hänt under de där åren, då barnet mådde som allra sämst. Det handlar om flera självmordsförsök, tablettmissbruk, krossade rutor och inte minst en brand.

– Dessutom var mitt barn mobbat i skolan. Det ena gav det andra, säger Eva och nämner att det tog alldeles för lång tid innan barnet fick en diagnos – en vad man i dag kallar för en bokstavskombination.

– När väl barnet fick en utredning och en diagnos – har allt fallit på plats, säger Eva och nämner att skolan numer fungerar bra.

– I grundskolan hände inget. Mitt barn satt tyst i klassrummet, men hängde inte med på undervisningen och störde samtidigt ingen annan. Ingen lärare brydde sig heller. Det är klart man är besviken, säger hon.

I dag, med lite distans till allt, säger Eva att hon vill gå vidare.

– Mitt barn mår mycket bättre och jag kan jobba.

– Samtidigt känner jag mig stämplad, säger hon och nämner jobbet som hon sökte, men blev avspisad från vid en intervju efter bara några minuter.

– I mina papper stod det att jag inte kunde jobba kvällar och nätter. När jag berättade att det var då – inte nu – lyssnade de inte, säger hon.

Eva säger att drömmen är att få en heltidstjänst inom det hon är utbildad för – att hon ska få ordnad ekonomi och kanske kunna köpa ett litet hus.

– Just nu har jag en deltidstjänst, men ekonomiskt är det tufft. Jag vill jobba – och kan ju jobba – men känner mig stämplad av kommunen bara för att jag har haft en besvärlig tid med mitt barn.