Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vad händer med de våldtagna männen?

En våldtäkt är en grov kränkning och ett allvarligt brott. Men den vård som erbjuds efter en våldtäkt kan variera kraftigt beroende på om offret är man eller kvinna.

I en färsk avhandling från Umeå universitet ("Orsak: Våldtäkt", Carlssons 2015) belyser etnologen Jens Lindberg den svenska sjukvårdens omhändertagande av våldtagna män. Författaren har inget uttalat syfte att slå fast hur vården bör organiseras, men den bild som Lingberg målar upp väcker många frågor om vad som kan göras bättre.

På svenska sjukhus utgör våldtagna män en liten men också en "avvikande" patientgrupp. Egenskaper som historiskt har förknippats med maskulinitet, exempelvis kroppslig styrka och kontroll, tycks krocka med "våldtagna mäns utsatthet och med våldtäkt som fenomen", som Lindberg uttrycker saken.

Av alla personer som årligen kommer i kontakt med vården efter att ha utsatts för våldtäkt, utgör männen en försvinnande liten andel. På ett sjukhus kan det röra sig om något enstaka fall per år.

De kliniker som tas upp i avhandlingen är anonymiserade (av forskningsetiska skäl), men Jens Lindberg påpekar att sjukvårdens omhändertagande skiljer sig stort över landet. Det saknas ofta också rutiner för hur denna patientgrupp ska tas omhand.

Föreställningar om maskulinitet och vad en våldtäkt på en man stereotypiskt sett är, tycks i hög grad påverka omhändertagandet. Jens Lindgren talar om "behovslogik" som utgår från kroppen och som strukturerar vården.

Anal penetration har varit utgångspunkten i vårdens förståelse av vad en våldtäkt på en man är och vilket vårdbehov som patienten i fråga har. Detta trots att våldtäkter även kan äga rum på andra sätt och trots att även kvinnor kan vara förövare i våldtäktsfall.

Det normala är att en våldtagen man kommer in till akuten för att sedan hamna på kirurgisk avdelning. Den som är man och blir utsatt kan alltså inte räkna med att träffa personal med erfarenhet av den specifika vårdgruppen våldtagna, eller att komma till en klinik där det finns bred kompetens vad gäller våldtäktsoffers psykosociala behov. Lindbergs informanter vittnar dessutom om att akutens väntrum, där det kan vara fullt med folk, inte alls är en lämplig miljö för våldtäktsoffer att vistas i.

Lindbergs avhandling beskriver en vårdkedja som på de allra flesta håll i landet kanske inte är optimalt utformad, vilket i sin tur kan antas påverka både vårdens kvalitet och vara problematisk ur rättssäkerhetssynpunkt.

En våldtäkt är ett brott, och ett tränat öga borde rimligen ha lättare att upptäcka spår och fånga upp signaler, än vad ett otränat öga har. Att säkra spår kan vara av stor betydelse för om förövaren kan gripas och fällas i domstol. Likväl var det först så sent som 2011 som det så kallade "rape-kittet" för spårsäkring omformades för att även omfatta män.

Den samlade kompetensen inom våldtäktsvård tycks inte komma de utsatta männen till del. Orsakerna till detta kan som Lindberg visar variera, men i de intervjuer han har genomfört framkommer bland annat vittnesmål om att de kvinnliga patienternas behov får motivera könsseparation.​

Våldtäktsutsatta kvinnor ska inte behöva vårdas i samma miljöer som män, eftersom män ses som ett potentiellt hot. Denna vilja att i största möjliga mån "skona" och respektera våldtäktsutsatta kvinnor är fullt förståelig, men om könsseparationen får gå ut över andra patienter – som alltså har utsatts för exakt samma brott – är detta givetvis problematiskt. Samtidigt måste sjukvården fråga sig om ett stort antal kvinnor verkligen ska behöva uppleva obehag för att vården av ett fåtal män ska förbättras. Dilemmat är delikat.

Förhoppningsvis kan Jens Lindbergs intressanta avhandling bli till nytta för sjukvården. Säkerligen finns det också viktiga lärdomar att dra från Södersjukhusets Akutmottagning för våldtagna, som sedan hösten 2015 är öppen för både kvinnor och män. Dessa erfarenheter måste utvärderas noga så att vården av våldtagna kan bli så bra som möjligt i hela landet.