Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Izaias Englund: Västernorrland behöver ett nytt politiskt ledarskap

Public Service senaste satsning på att blotta det besvärliga politiska klimatet inom landstinget i Västernorrland är minst sagt en välkommen och välbehövlig journalistik.

Det senaste inslaget i SVT Västernorrland (8/11) där Moderatpolitikerna Bengt Sörlin och Per Wahlberg ryker ihop, och frustar mot varandra som två folkilskna tjurar, är avslöjande för hur illa det verkligen är, inte bara inom M utan för landstingstingspolitikerna generellt.

(Bengt Sörlins uttalande i inslaget: "Säg någonting utan att ljuga, Per", är minst sagt anmärkningsvärt.)

Att hatet och hoten – på framför allt sociala medier – upplevs som ett svårt dilemma för politikerna i länet är det nog få som tvivlar på nu för tiden. Att den uppiskade stämningen även har fått ledande landstingsföreträdare att sluta, eller att överväga att sluta, är förödande för det öppna samhället på sikt.

Samtidigt gäller här att inte enbart lägga skulden på, säg, de engagerade medborgarna i Ådalen, utan alla som deltar i den offentliga debatten har nog skäl att fundera över var gränserna går. Det gäller, som anas i SVT:s inslag, även landstingspolitikerna själva.

Vittnesmålen om utfrysning, mobbning, smutsigt korridorskvaller och vinande partipiskor är i sig många och illavarslande. Att ledande landstingspolitiska företrädare i känsliga frågor säger en sak on record och en annan sak off the record, risker även det att erodera viktigt förtroendekapital.

Självfallet är ett tufft, stundom hårt, djupt ironiskt och bitande sarkastiskt, rappt humoristiskt och starkt besjälat politiskt samtal en viktig krydda för demokratin. Men tyvärr har ofta gränsen passerats när det som skulle ha kunnat vara något uppfriskande, har övergått till just hot och hat.

(Det gäller inte minst det rent brottsliga, som nämnde Wahlberg tidigare har utsatts för.)

En annan viktig aspekt att framhålla i sammanhanget är att det också tycks finnas en stor asymmetri mellan hur landstingspolitikernas upplever sin verklighet och hur rättsväsendet och ordningsmakten ofta bedömer det faktiska läget.

Ett faktum är att det är få anmälningar som faktiskt har lämnats in, och att ännu färre har lett till åtal, under mandatperioden. Och beträffande olika grader av personskydd och insatser så finns inte heller mycket i dagsläget som tyder på att man från polisiärt håll har uppfattat den landstingspolitiska miljön som ett särskilt stort eller specifikt problem.

Frågan är dock vem som har den mest korrekta verklighetsbeskrivningen i det här fallet– ordningsmakten eller politikerna? Det låter vi vara osagt.

Klart är i alla fall att det besvärliga klimatet inom landstinget knappast bidrar till att göra den politiska situationen bättre. Särskilt inte när det kommer att krävas nya impopulära beslut efter valet. Det är nämligen högst naivt att tro någonting annat.

Fortfarande är det så att de strukturella obalanserna inom landstinget kommer att behöva mötas med kraftfulla nedskärningar ifall organisationen ska kunna presentera resultat.

Och med risk för en ytterst komplex majoritetssituation efter nästa val så krävs tillit såväl mellan de förtroendevalda som mellan politikerna och medborgarna på ett mellanmänskligt plan.

I klartext krävs ett nytt politiskt ledarskap som på ett övertygande sätt kan överbygga motsättningar i en starkt konfliktfylld miljö, med större framgång än dagens majoritetsföreträdare.

Här har de politiska partierna i länet ett stort ansvar att faktiskt prioritera den landstingspolitiska nivån i det pågående nomineringsarbetet.