Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Izaias Englund: En hungrig tiger skäms inte för ränderna på sin päls

Annons

Samtidigt som väljarna har underkänt blockpolitiken grävs allt djupare skyttegravar.

I SCB:s senaste mätning var det endast en procent av väljarna som har bytt block sedan förra valet 2014. Detta trots att det alltid är marginalväljarna som fäller avgörandet på valdagen.

Och att de – blockbytarna – därmed borde vara av högsta intresse för de politiska partierna (läs: alliansen) att appellera till.

En tilltagande polarisering är kanske en viktig delförklaring till trögrörligheten mellan blocken. Men i huvudsak gäller det att i sammanhanget peka mot oppositionens bristande förmåga att kapitalisera på den svaga regeringen Löfven.

Ska man försöka sig på en djupare analys av skälen till varför dagens borgerlighet misslyckas med sin uppgift så räcker det inte med allmänt hållna resonemang om en pågående fragmentarisering av det politiska landskapet.

Här finns skäl att prata om att borgerligheten tycks ha förträngt dygder som mod och hoppfullhet och klokhet under den gångna mandatperioden, för att nyttja Mccloskeys terminologi.

Det finns helt klart en befogad frustration över att alliansen inte klarar av fälla regeringen genom att dra fördel av den parlamentariska realiteten (synden: feghet). De negativa effekterna av minoritetsregerandet förstärks dessutom av att alliansen har tvingat regeringen Löfven att söka stöd åt vänster (synden: dårskap).

Illustrativ är frågan om vinsterna i välfärden. Det har fått den tänkande borgerligheten att spela defensivt i stället för att formulera en offensiv och marknadsvänlig reformagenda (synden: pessimism).

Detsamma gäller allianspartiernas missnöje med att deras föreslagna skattlättnader elakt har summerats till 100 miljarder kronor – som att den nivån (ett kompromissande kommer givetvis att ske) skulle vara ett motargument i sig.

Okej, att 100 miljarder låter som mycket pengar. Men relaterat till statsbudgetarnas storlek under en hel mandatperiod så handlar det om några få procentenheter. Dessutom – vilket borde vara det väsentliga – kan skattelättnader leda till ökat välstånd. Det har alliansen redan bevisat.

Ja, en hungrig tiger skäms inte för ränderna på pälsen.

I ett vidare perspektiv går det att tala om att en välfärdskonservativ rörelse har växt sig stark i svallvågorna efter migrationskrisen, med följande migrationsuppgörelser, och att erfarenheterna från det politikområdet har spillt över på i stort sett alla andra politikområden.

Nu för tiden misstänkliggörs varje avreglering eller marknadsreform med hänvisning till ett slags "socialt ansvarstagande" eller ett oreflekterat systembevarande i största allmänhet, vilket leder till en överbudspolitik beträffande befintliga offentliga åtaganden.

Och varför skulle någon väljare vilja byta block om det enda som erbjuds är olika grader av socialdemokratiskt systembevarande?

Ja, sorgligt är att en stor del av borgerligheten har gjort sig till språkrör för Kommunförbundet också.