Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Izaias Englund: Desperata tider kräver desperata åtgärder

Hårdare straff och tuffare tag är sällan särskilt bra. Samtidigt har jag egentligen inga större problem med att regeringen vill sluta särbehandla unga brottslingar som har fyllt 18 år.

Den uppmärksammade HD-domen om vapenbrott här i november är ett bra exempel på varför jag landar i slutsatsen att det är okej att se över de slentrianmässiga straffsänkningarna. Jag syftar alltså på fallet med de tre unga männen som greps med fem – ja, fem! – automatkarbiner med tillhörande ammunition (99 skarpladdade patroner i magasin samt ytterligare 280 skott) på allmän plats.

Det blir helt klart skevt att som nu, och som i det nämnda fallet, närmast automatiskt sänka straffen för personer som begått grova brott bara för att de inte har hunnit fylla 21 år. Och ännu skevare blir det i de fall då förövarna dessutom har skadat eller utnyttjat någon enskild person.

Ja, utifrån ett rent brottsofferperspektiv är idén om avskaffad särbehandling också rätt logisk.

Så här motiverar dock regeringen sitt ställningstagande: ”Organiserad brottslighet förekommer även bland yngre personer. I dag finns det livsstilskriminella, ofta gängmedlemmar, som är mellan 18–20 år och som gång på gång begår nya brott.”

”Regeringen anser att detta måste ses över då det inte är rimligt att till exempel yrkeskriminella i dag kan dömas till mildare straff trots att de är myndiga.”

Man ska alltså återigen tillsätta en utredning för att återigen se över hur personer i åldern 18–20 ska kunna straffas som andra vuxna (partierna är fortfarande överens om att vara mildare mot omyndiga brottslingar). Men problemet med skärpa regler på det här politikområdet är att de sällan är effektiva.

Anledningen till varför samhället har delat och delar ut ”ungdomsrabatter”, handlar om att man politiskt har varit ganska överens om att det är klokt att hålla ungdomar borta från fängelserna.

Att hålla unga personer inspärrade är både snordyrt och nedbrytande och ofta rätt skadligt på sikt.

Ska vi vara elaka så handlar batongretoriken om att politikerna är desperata. De vet inte hur de ska hantera de uppmärksammade problemen i utsatta förortsområden. Därför tramsar man med den här typen av lagstiftningsdetaljer, och hoppas på att inte bli genomskådade.

Man måste inte vara en godhetssignalerande snowflake från typ Södertörn för att inse och erkänna att en stor del av ungdomsbrottsligheten handlar om segregation och utanförskap.

Och att det här med avskaffad särbehandling framför allt handlar om en ”kriminalpolitisk kapprustning” mellan Moderaterna och Socialdemokraterna inför valet.

Tacksamt är dessutom att den beställda utredningen ska vara färdigt långt efter själva valdagen.

Därmed finns möjlighet för en ny regering att begrava det här gamla för­slaget i ännu ett lager av utredningsmaterial.

Återigen.