Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Izaias Englund: Ådalen har inte råd med ideologiska principer

Annons

Personer som lever för att bunkra skafferiet fullt med torrmjölk och fruktkonserver inför den dystra dagen då den stora Katastrofen bryter ut, kallas för preppers.

Fenomenet med att hamstra förnödenheter sägs också ha ökat enormt på senare år på grund av en tilltagande klimatångest hos den bredstjärtade medelklassen. Därtill att vi lever i orostider med ett revanschistiskt Ryssland som nära granne. Så nog är det inte så dumt att gräva sin egen underjordiska betongbunker om man har chansen.

Skämt åsido. I grunden är det sunt att kultivera ett intresse för grundläggande krisberedskap. Det förväntas nämligen av oss medborgare att vi ska klara oss själva i tre hela dygn, utan stöd från samhället i övrigt, i händelse av en större kris. Och tyvärr är det alldeles för få som skulle klara sig i dessa 72 timmar.

Men frågan är vad som händer om man skalar upp den här preppermentaliteten i betydligt större skala?

Ja, säg när ett helt lokalsamhälle upplever att de måste klara sig på egen hand.

Kanske finns svaret i Ådalen.

De senaste årens utveckling i Sollefteå och Kramfors är nämligen oerhört fascinerande och ett återkommande ämne. Den tidigare uppgivenheten har ersatts av helt ny slag optimism, trots att den som ytligt följer nyhetsrapporteringen mest hör talas om sjukhusstriden och BB-nedläggningen.

Ute i samhällena så händer det saker. Återkommande har Ådalskommunerna genomfört diverse experiment och börjat agerat betydligt mer offensivt i förhållande till den demografiskt bistra verkligheten.

Tydligast kommer detta till uttryck i diverse förvärv och ekonomiska transaktioner. Sollefteå kommun överväger exempelvis just nu att köpa campingen i Junsele (varningsflagg för ett affärsupplägg som innebär en tveksam värdeöverföring till en enskild näringsidkare) och har köpt såväl kraftverk som att de subventionerat fram Hallstahotell och simhall.

Och i Kramfors har det varit allt ifrån märkliga flygplatsstöd till att man där nu också vill börja driva fram hotellbäddar.

Nu senast avhandlades dessutom i Kramfors ett rätt lustigt förslag om att införskaffa kommunala köttreserver (en idé från Centerpartiet) till äldreomsorgen och skolan, ett förslag som man i och för sig inte gick vidare med.

Som synes är det offentliga inne och kladdar i det mesta. Högt som lågt. Och i sak går det ofta att ha många principiella invändningar mot näringslivsbolagifieringen av kommunapparaterna och viljan hos kommunalråd att leka riskkapitalbolag.

(Detta i socialdemokratiska enpartikommuner präglade av partidogmatik i den offentliga retoriken.)

Poängen är dock uppenbar: Vad ska demografiskt utsatta kommuner annars göra än att bli pragmatiska?

En av inlandets mest intressanta politiska tänkare – Sollefteå kommuns e-förvaltare – Fredrik Granholm sammanfattade situationen elegant häromdagen: "I glesbygden har vi inte råd med ideologiska principer. Krävs det offentliga lösningar så görs det. Kan någon privat aktör lösa någon verksamhet så får det bli så. Det spelar inte så stor roll vilken färg kommunalrådet har..."

Men den spännande utvecklingen i Sollefteå och Kramfors handlar inte enbart om vägvalet mellan offentligt och privat. Det handlar också om att förhålla sig till den förvaltningskris samhället står inför.

Insikten att små samhällen i Norrlands inland inte klarar av att uppfylla de krav och pålagor som kommer ovanifrån, har verkligen slagit rot i Ådalen. Nu pratas det helt öppet om att lagstiftningen inte är anpassad för villkoren på småorter.

Och att det gäller att vara beredd att aktivt bryta mot diverse förvaltningslagar (!) för att upprätthålla samhällsservice.

Häromåret fick exempelvis Ådalsskolans rektor Mikael Wiklund stor uppmärksamhet på grund av protestera mot hur regelverket kring fjärrundervisning såg ut. Och det ledde fantastiskt nog till lagstiftningen ändrades efter Kramfors modell.

Ådalskommunerna har helt klart fått bättre självförtroende. Det visar sig inte minst i just förhållandet i omvärlden.

Häromveckan när statsminister Löfven plötsligt dök upp med några framkrystade servicejobb så var få som hovsamt bugade och tackade regeringen för den symboliska stödåtgärden med servicekontor.

I stället skämtades det friskt om att "'lyssna nu jävligt noga', ... vår Stefan har just börjat leverera de där 300 statliga ersättningsjobben som Björn Rosengren och Göran Persson lovade".

Ja, i Ådalen har man tröttnat på vackra löften från staten.