Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater Västernorrlands nya barnpjäs: Färgsprakande iscensättning av klassiker

Teaterrecension
Teater Västernorrland: Katitzi
Dramatisering: Emma Broström efter Katarina Taikons böcker
Regi: Victoria Kahn
Scenografi/rekvisita: Anna Olofsson
Kostym: Cecilia Götesdotter Axelsson
Musik/arrangemang: Örjan Lidén
Medverkande: Paloma Winneth, Karim Carlsson, Alva Pettersson, Mats Qviström, Bodil Carr Granlid, Gisela Nilsson, Åke Arvidsson
Musiker: Miriam Oldenburg, Livet Nord, Tom-Eddye Nordén
Konsertteatern

Annons

Varje barn föds fritt. Men om man tillhör ett folk som i århundraden föraktats så får man förr eller senare i livet lära sig det. Oftast den hårda vägen.

Katitzi (Paloma Winneth) och hennes familj har fått en lägenhet där de kanske får stanna under vintern.

I pjäsen har Katitizi ännu inte förstått det, hennes bror Paul vet men tror ännu att förändring är möjlig, medan äldsta systern Rosa, som är nästan vuxen, är på god väg in i hopplösheten. Just här i Katitzis liv har familjen, som om somrarna reser runt med an marknad, fått en lägenhet för vintern. Om det finns jobb kan de kanske stanna så att Katitzi får gå i skolan - hennes högsta dröm. Men grannarna blänger och pratar, och när något negativt händer får familjen skulden.

Humorn är på barnens nivå, och så ska det förstås vara i en familjepjäs. Att Katitzis värld är färgstark får vi veta av de färgglada, fantasifulla kläderna som familjen bär jämfört med grannarnas grå, av ljuset mot scenografins grå husfasader, och inte minst av Örjan Lidéns fartfyllda och häftiga musik/musikarrangemang som ger lyft och glädje. Paloma Winneth är en perfekt Katitzi, fullständigt trovärdig som barn i kroppsspråk och utstrålning och intar direkt pjäsens självklara fokus. Hennes syskon är också fint gestaltade, den hetlevrade, kaxige Paul och den äldre Rosa, som axlar en sorts vuxenansvar.

Men den enda person som ger Katitzi hennes historia och stolthet är Mami, en av Gisela Nilssons två härliga tanter - vilka utöver Katitizi själv också är de enda entydigt positiva karaktärerna, som väcker hopp och med sina personligheter ger must åt handlingen. De andra i familjen tycks ständigt nedtryckta, svårmodiga och konfliktbenägna. Det är nästan mer deras berättelser om hopplösheten än de konkreta mötena med den som påverkar Katitzi. Hon träffar en stenkastande pojke, en granne som fäller elaka kommentarer och hon ser sin bror komma hem blodig efter ett slagsmål, men i övrigt blir förtrycket mer omtalat än gestaltat.

Mami (Gisela Nilsson) ger Katitzi (Paloma Winneth) hennes historia, kultur och stolthet, här framburen av en vacker klänning.

Det är naturligtvis inte lätt att visa hur ett flerhundraårigt förtryck påverkar ett barns liv här och nu, framför allt inte om man vill att det ska vara något annat än vilken mobbning som helst. Och kanske är det också i verkligheten så att man socialiseras in i dess system lika mycket av sina egna som av förtryckarna. Men kanske är det denna ambition som ger själva pjäsen en rörighet, en känsla av att den blir lite trevande och inte riktigt tar vägen någonstans.

Samtidigt är den i sin iscensättning sprakande i färg och rörelse, uppburen av fina skådespelarprestationer och underbar musik, och den har en huvudperson som av egen styrka kan vara en förebild för alla barn, oavsett varför de mobbas. Katitzi gör något åt sin sistuation - hon rymmer till Mami, och hon slutar aldrig kräva att få gå i skolan, nyckeln till ett bättre liv. En kärnpunkt i pjäsen för mig är när Mami säger att hjulen inte får fortsätta snurra, förtrycket får inte föras vidare till ännu en generation. Kanske är det därför hon, den gamla visa, försöker föra vidare stoltheten i stället.

Läs mer om Katitzi

Mer läsning

Annons