Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: Ynkligt svagt är det land som inte klarar av konst som utmanar

Annons

”Konst ska inte provocera.” Det var ord som låg i bakhuvudet när kulturminister Amanda Lind (Mp) ställde sig på Sven-Harrys konstmuseums scen i Stockholm i fredags kväll för att dela ut det pris föreningen Svenska PEN tilldelat den av Kina fängslade förläggaren och författaren Gui Minhai och med denna enkla handling gjorde sig till Kinas fiende.

Lind skulle inte längre vara välkommen till Kina om hon delade ut det där priset, hotade den kinesiska ambassadören inför ceremonin.

Ja, inte bara hon. ”En del människor i Sverige ska inte förvänta sig att kunna känna sig lugna efter att ha sårat det kinesiska folkets känslor och den kinesiska sidans intressen", fyllde ambassadören i.

Låter det som ett hot bortom ”vi tänker förbjuda er från att resa in i Kina” så var det nog hela poängen. Lind och övriga regeringen ska känna obehag, en krypande känsla i nacken. Och det ska få dem att tystna. Självcensurera sig. Fokusera på något annat än den kinesiska regimens åsiktsförtryck. Precis som Kina tycker att Gui Minhai borde ha gjort.

Konst, tycker nämligen Kina, ska inte provocera. Speciellt inte makthavarna.

Och det är de inte ensamma om att tycka. Citatet är trots allt sverigedemokratiskt. I kommuner över hela landet motionerar SD nu om att den kommunala konst som köps in borde fokusera på att vara vacker, positiv och svensk eftersom det bli roligare så.

Vad du vill ha hemma bakom stängda dörrar är en sak men ”vanligt folk uppskattar nog snarare vackra statyer med natur-, djur- eller människomotiv än konst som är skapad för att provocera”, tror exempelvis sverigedemokraten Erik Hellsborn i Varberg som skrivit en motion om att ändra kommunens riktlinjer så att utsmyckningen ska vara ”av positiv snarare än provocerande slag” och att fokus ska ligga på att lyfta fram ”det varbergska, halländska, svenska och europeiska arvet.”

En sån motion har Sölvesborgs kommun redan klubbat igenom. Ut med den ”utmanande samtidskonsten” och in med ”konst som tilltalar det stora flertalet medborgare” som den sverigedemokratiska ordföranden i Fritids- och kulturnämnden, beskrev det.

Allt detta kan låta oskyldigt. Vem gillar inte det som är vackert?

Men vad det faktiskt betyder är att SD vill lägga ett politiskt filter och styre på kultur och konst så att inga skattemedel ska gå till konstnärer som ”provocerar” eller gör ”osvensk” konst och att den konst som redan är inköpt men bedöms olämplig ska plockas ner och ställas in i förråd.

Att man samtidigt låtsas att detta är görbart utan att på något sätt begränsa folks frihet att göra som de vill, betyder ju inte att det är sant.

Att politiskt styra konsten är inte ”svensk” kulturpolitik. Inte annat än till namnet. Det är snarast ett embryo till åsiktsförtryck vi känner igen från i totalitära regimer: Gör som de som bestämmer vill – eller räkna med att ifrågasättas och trängas bort från det offentliga rummet.

Nej, Sverige balanserar självklart inte på gränsen till diktatur bara för att ett par SD- och M-ledda kommunledningar politiskt vill styra konst- och bibliotekboksinköp.

Men i ett land där vissa konstnärer i bild, text, form, dans och musik av en grupp folkvalda bedöms oönskade och obekväma, ja där bör alla någorlunda balanserade människor förstå vad som kommer sen.