Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt (S): Jobba halva tiden för dubbla lönen – hur ska regionerna kunna konkurrera med det?

– Jag får sms, mejl och telefonsamtal. Jag får kontinuerligt erbjudanden om uppdrag varje vecka, säger en sjuksköterska som emellanåt tar ledigt från jobbet på sjukhuset i Bollnäs för att för långt mer betalt jobba som inhyrd på exempelvis Örnsköldsviks sjukhus, till Hela Hälsingland.

Hela Hälsingland granskar just nu Region Gävleborgs planer på att under 2020 göra sig oberoende av hyrpersonal – och hindren som ligger i vägen för att planerna ska lyckas. Offensiven från bemanningsföretagen är det i särklass största.

En enkel nätsökning avslöjar en uppsjö av bemanningsföretag inom vården som alla erbjuder ersättningar och förmåner inget landsting kan matcha (men ändå tvingas betala eftersom hyrpersonal är det enda som finns att tillgå för att fylla tomma platser).

– Jag kan jobba 50 procent och ändå få ut en vanlig månadslön, säger en annan sjuksköterska till Hela Hälsingland. 

En tredje menar att regionen har en del att jobba med för att få fast personal att stanna.

– Du kan tjäna in en årslön genom att jobba cirka fyra månader åt ett bemanningsföretag. Det är inte rimligt att det ska vara så.

Men det är tveksamt om en fördubbling av löneläget skulle räcka. För bemanningsföretagen finns inget tak på hur generösa löner man betala ut. De kan erbjuda nästan vad som helst och skicka notan vidare till regionerna som måste betala om man inte lyckas rekrytera på egen hand.

Och då blir det som det blir. Region Gävleborg, som har ungefär 40 000 fler invånare än Region Västernorrland men har liknande utmaningar sett till gleshet, ligger långt ifrån målet. Man hoppas att kostnaderna för hyrpersonal ska stanna vid 325 miljoner i år. Inga rekordsummor, men var ska det sluta?  

Landstingen och regionernas sammanlagda kostnader för inhyrd personal ökade från 1,9 miljarder till närmare 4 miljarder mellan 2010 och 2015. Men det är, som Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, konstaterat inte bara en fråga om att hyrpersonalen kostar mer. Sämre kvalitet, dålig kontinuitet och ett haltande utvecklingsarbete blir också effekten.

Redan 2012 vidtogs nationella åtgärder och man arbetade fram strategier för att motverka en fortsättning, men kostnaderna har bara fortsatt upp.

Så 2017 utropades till ett nytt kraftsamlingsår. NU skulle arbetet runt om i landet för att minska beroendet av inhyrd personal intensifieras! NU fick det vara nog!

Effekten? Kostnaderna för inhyrd personal ökade bara under första halvåret 2017 med 16 procent.

I Västernorrland har det sett ännu mer dramatiskt ut. Här rusade kostnaderna för inhyrd personal från 188 miljoner 2010 – till 295 miljoner 2016. När regionfullmäktige samlades i Härnösand förra veckan upprepades målet om en ”nollvision” gällande hyrpersonal 2019.

Men några nya lösningar har man svårt att skaka fram och region Västernorrlands kostnader för hyrpersonal ligger numera på över 400 miljoner.

Nyckeln till att kunna utrota beroendet av hyrpersonal, säger många, ligger i att bli bättre arbetsgivare. Och det är tveklöst sant. Merparten av landstingen och regionerna går på knäna. Nedläggningar och besparingar slår till och med hårdare på personal än på patienter. Då blir bemanningsalternativet, där man för högre lön, bättre arbetstider och obrydd av effektiviseringskrav kan glida lite vid sidan av.

Det är ärligt talat svårt att se hur bemanningsföretagen nånsin ska kunna utkonkurreras.