Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt (S): Hjältarna är de som springer mot faran

/

Annons

En maskerad man stjäl en lastbil och kör ihjäl flera människor i Stockholms innerstad en solig fredag eftermiddag.

Vad skriver man om det utan att bara låta platt och teatralisk? Vad säger man när ingen vet vem som ligger bakom dådet och man inte vill spekulera vitt och brett om inblandning av terrororganisationer? Avkräver regeringen på ansvar? Polisen? Säpo?

Nja, jag säger väl så här: jag var i Stockholm igår. Ingenstans i närheten av city och Drottninggatan men i Stockholm. Och jag såg växande folkklungor vid busshållsplatserna när det visade sig att all kollektivtrafik var inställd. Jag såg människor titta ännu mer intensivt än vanligt i sina mobiltelefoner. Jag såg småbarnsföräldrarna snabbt kolla mobilen och sedan försöka hålla en neutral min och stadig röst inför sina barn. Jag såg skolbarnen på väg hem plocka upp sina ringande mobiler ur fickan och, lite förvånade, svara ”Hej mamma?”.

Jag såg ett lämmeltåg av människor, som ett gigantiskt demonstrationståg mot Lunde, lugnt vandra över Liljeholmsbron söder om city för att ta sig hem när kollektivtrafiken stod stilla.

Jag såg bilder på människor – poliser och civila om vartannat – som snabbare än ljuset sprang i riktning mot faran, mot röken och blodet för att försöka hjälpa till.

Jag såg människor be om hjälp och omedelbart få den. Ett barn som inte kunde ta sig hem, en lillasyster som satt ensam och rädd på andra sidan stan. Frågan ”kan någon hjälpa?” lämnades aldrig obesvarad.

”Kom hit och fika om du behöver!” twittrade stockholmare. ”Tar du dig inte hem så finns sängplats här!”, skrev många många andra.

En massiv våg av tacksamhet och förtroende strömmade ut mot polisen och sjukvården.

När jag var 24 år sprängde en kvinna sig mindre än 70 meter ifrån mig.

Hon hade fäst flera handgranater i ett bälte runt midjan för att maximera skadan och mitt i eftermiddagsruschen på ett torg i Istanbul, Turkiet, dagarna före påsk 1999, sprängde hon sig och dödade förutom sig själv ett par tyska turister.

Jag minns så många detaljer från det där torget den eftermiddagen. Ett rökmoln, fåglar som liksom ”fastnade” i luften nån sekund av tryckvågen, skriken men samtidig den paradoxala tystnaden. Och bara ett par minuter senare hur bussar körde in hundratals militärer som omringade torget med sina skarpladdade vapen. Krigsstämningen.

På turkisk tv ett par timmar senare visade man live hur en bärgningsbil backade in på torget och med en stor krok släpade den lemlästade kvinnokroppen bort från platsen med ett halvmeter brett blodspår bakom sig.

Turkiet mötte det terrordådet på samma repressiva sätt som man nästan 20 år senare fortfarande gör: genom att förstärka människors oro. Man inskränker yttrande- och tryckfriheten, man stänger medborgarnas tillgång till sociala medier så de inte kan kommunicera med varandra eller sprida information, man hetsar massorna mot utpekade grupper.

Sverige och stockholmarna valde en helt annan väg.

Jag vet var jag vill leva.

Annons