Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt (S): Har nån kostat skattebetalarna mer än Maud Olofsson?

Annons

Häromdagen rasade den liberala ledarsidan över hur de lagar och regler som reglerar den svenska arbetskraftsinvandringen leder till den ovärdiga utvisningen av en ung man som inte gjort några fel utan bara var offer för sagda regler.

Men ledarsidan glömde berätta att det var den borgerliga regeringen som införde dem.

Någon dag senare riktade den liberala ledarsidan sin kritik mot Postnord som inte bara går med miljardförlust utan även tycks fullständigt opålitliga när det gäller företagets mest grundläggande uppgift: att förflytta paket och brev från avsändare till mottagare.

Men hoppsan, inte heller den här gången lyckas den liberala ledarsidan berätta vem som tabbat sig. Det är inte den nuvarande S-märkta näringsministern Mikael Damberg som satte Sverige i den rangliga träeka med hål i botten som är Postnord – utan hans centerpartistiska företrädare.

Och ju mer man tänker på det slås man av funderingen om nån näringsminister nånsin kostat de svenska skattebetalarna så mycket pengar som Maud Olofsson?

Vattenfall

Nuon

Postnord

Olofsson ansvarade som näringsminister för allt till en kostnad för de svenska skattebetalarna på tiotals – långsiktigt kanske till och med hundratals – miljarder kronor. Ja, för att inte tala om sämre infrastruktur och samhällsservice.

Som Centerledare var hon i regeringen dessutom huvudansvarig för dels subventioneringen av arbetsgivaravgiften för unga samt den halverade restaurangmomsen som tillsammans kostade staten över 20 miljarder årligen i uteblivna skatter, samtidigt som reformerna inte skapade mer än marginellt fler arbetstillfällen för unga.

Vågar någon plocka fram en miniräknare och plussa ihop Maud Olofssons negativa ekonomiska bidrag under fem år i regeringen?

Men tillbaka till katastrofen Postnord som Olofsson dumpade i den nuvarande regeringens knä. För det är fortfarande, nio år senare, en fascinerande tafflig affär som sticker ut i ett hav av taffliga affärer som regeringen Reinfeldt med dåligt underlag hastade igenom. Flera med Olofsson i spetsen.

I Svenska Dagbladets stora granskning av Postnord i somras beskrivs affären när svenska postverket gick samman med det danska som ”ett aprilskämt”.

Alla argument som då, våren 2008, lyftes är i dag helt överspelade. Postnord blev inte en starkare aktör, lönsamheten stärktes inte, servicen blev inte bättre, det skapades inga ”värdeskapande synergier” som enligt dåvarande regeringen skulle höja värdet med minst 7,5 miljarder kronor. Ingenting blev bättre.

Och, vilket hör till historien, det saknades inte kritiker. Samma kritiker som nu måste städa upp efter kaoset.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kritiserade alla det dåliga underlaget för affären. De kritiserade de kassa villkor högerregeringen gått med på vid sammanslagningen, där Sverige trots att man stod för mer än två tredjedelar av omsättningen fick nöja sig med betydligt mindre inflytande både i form av aktieinnehav och röster i styrelsen. Där Sverige förband sig att ta ett helt omotiverat stort ekonomiskt ansvar.

Och nu sitter man där i skiten.

Uppsägningen av många tusen danska Postnordanställda med guldkantade avtal innebär höga kostnader för ett bolag som redan går back och där kanske så många som 700 svenska anställda riskerar jobbet.

Och i det läget pekar liberala ledarsidans skribenter fingret mot Mikael Damberg och den S-ledda regeringen och tycker att de faktiskt måste ta lite ansvar.

Jo tack.