Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt (S): Årets nyhetsbild säger långt mer än tusen ord

Annons

Det är fortfarande någon dag kvar av 2017 – och flera månader kvar tills årets nyhetsbild utses formellt. Men någon egentlig konkurrens kan knappast finnas.

Hur många andra bilder väcker så många känslor och förmedlar en så omfattande berättelse om Sverige 2017?

När jag ser bilden, synbart slumpmässigt vald att illustrera ännu en nyhetsartikel om utvecklingen inom polisen, är det minst sex månader sedan jag såg den senast. Ändå ger den fortfarande en omedelbar fysisk reaktion: Tårar. Tacksamma och oironiska.

Ett halvt dussin halvsuddiga, vardagsklädda män och kvinnor som tycks fastfrusna i gatan, två springande poliser – den främre med draget vapen och en bestämd blick som förmedlar budskapet ”I helvete heller. Inte här och inte om jag har något att säga till om!”

Fredag eftermiddag, 7 april, Drottninggatan i Stockholm. En lastbil har precis mejat ner dussintals människor och till slut kraschat in i en byggnad i vad som snabbt skulle klassas som ett terrordåd.

Polis är snabbt på plats, och det är då Svenska Dagbladets fotograf Tomas Oneborg tar bilden av polisen Andreas Snöberg som springer mot en okänd fara – utan vare sig tvekan eller specialutrustning.

Just där och då var jag så fokuserad att jag faktiskt inte hade några särskilda tankar, de kom senare. Om rädslan för riskerna hade tagit över, skulle vi fått stanna bussen. Nu var det bara adrenalin, stresspåslag. Vi skulle vinna detta, ta honom, så var det bara. Hittar vi gärningsmannen, skjuter vi först.

Så beskriver Snöberg själv känslan när han springer längs Drottninggatan i en intervju med journalisten Åsa Erlandsson i Svensk polis i juni.

”Vi skulle vinna detta, ta honom, så var det bara. Hittar vi gärningsmannen, skjuter vi först” – inte så långt ifrån ”I helvete heller…”.

Det är tydligen inte bara bilder utan även blickar som kan säga tusentals ord…

Men bilden väcker inte bara hemska minnen. Snöberg och hans poliskollegor var inte de enda som den där vårdagen bestämde sig för att inte låta terrorn vinna. Sjukvårdspersonal strömmade ut från näraliggande mottagningar och Stockholm var möjligen lamslaget – men stockholmarna var det inte.

Vi såg det live. Människor – poliser och civila om vartannat – som snabbare än ljuset sprang i riktning mot faran, mot röken och blodet för att försöka hjälpa till.

Vi såg människor be om hjälp och omedelbart få den. Ett barn som inte kunde ta sig hem, en lillasyster som satt ensam och rädd på andra sidan stan. Frågan ”kan någon hjälpa?” lämnades aldrig obesvarad.

”Kom hit och fika om du behöver!” twittrade stockholmare. ”Tar du dig inte hem så finns sängplats här!”, skrev många många andra.

En massiv våg av tacksamhet och förtroende strömmade ut mot inte bara polis och sjukvård utan mot alla som tog sig tiden och energin att söka de konstruktiva lösningarna.

Fortfarande åtta månader senare ger det hopp.

På natten … såg jag bilden på mig och Akad Jaber som gjorde sitt näst sista pass som aspirant. Då kom en liten stolthetskänsla. Inte för att det var vi på bilden utan för att den så tydligt symboliserar det som alla poliser gjorde på plats. Alla gjorde sitt yttersta. Tillsammans med civila kolleger, sjukvården, räddningstjänsten och allmänheten lyckades vi göra ett bra jobb trots att det var kaotiskt”, beskriver Andreas Snöberg det i intervjun i Svensk polis.

En bild och tusen ord.