Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: Pensionsåldern – Strandhälls "Mission impossible"

Annons

Inom kort lägger regeringen ett förslag om höjd pensionsålder.

Jo, jag vet. ”Höjd pensionsålder” är som att skrika ”det brinner” inne i en biograf – men de skarpa protesterna från allmänheten och de som närmar sig dagens pensionsålder till trots har regeringen faktiskt inget val om pensionspengarna ska räcka.

Och den sitsen delar Sverige med övriga Europa. I Danmark har man redan sjösatt ett pensionssystem som 2050 pressat upp pensionsåldern till 72 år.

Det är, tyvärr, ingen komplicerad matematik. Vi lever längre. Vi kommer ut på arbetsmarknaden allt senare i livet, för många nästan ett decennium senare än för 30 år sedan.

Går vi i pension vid 65 och då förväntas leva i ytterligare 20 år betyder det 35-40 yrkesverksamma år – minus eventuell föräldraledighet – och hela 45-50 icke yrkesverksamma år. Den snedfördelningen är ny.

Så sex riksdagspartier enades för ett drygt år sedan bland annat att gränsen för när man tidigast får ta ut allmän pension, ska höjas stegvis fram till 2026 från dagens 61 år till 64 år och att gränsen för att kunna få ut garantipension samtidigt höjs. Och det är det förslaget som inom kort ska sättas i verket.

Så långt är allt relativt enkelt. Eftersom den ”faktiska” pensionsåldern i dag dessutom ligger vid 64,5 år är förslaget till på köpet nästan begränsat till att omfatta grupperna som lämnar yrkeslivet innan det.

Men det är också här det nu blir uppenbart att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) dubbla politiska mål med pensionerna – att förbättra för de pensionärer som har det allra sämst ställt och samtidigt upprätthålla ett pensionssystem där det lönar sig att arbeta längre – blir otroligt svårt att förena.

För vilka är det som lämnar arbetsmarknaden före 64?

Jo, både de som helt enkelt är utslitna och inte orkar jobba längre trots att konsekvensen blir att de kommer att leva som fattigpensionärer resten av livet – och de som skulle orka jobba längre men haft högbetalda jobb och därför kan dra sig tillbaka tidigt och ändå ha en hög pension.

Så vi måste inte bara bygga ett pensionssystem som på samma gång räddar hundratusentals nuvarande och blivande pensionärer från fattigdom för att arbetslivet kört slut på dem i förtid. Vi måste lyckas leverera på löftet till dem som ändå kämpar på till 65 att ansträngningen ska synas i plånboken - och samtidigt pusha gruppen som redan vid 61 tycker sig ha säkrat en hög pension att ändå jobba några år längre!

Men hur?

 

Annons