Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: När får man döda en människa?

Artikel 12 av 37
Misstänkt dråp i Nordingrå
Visa alla artiklar

Annons

Thomas Bodström förstår värdet av att ha folkdomstolen på sin sida. Det är uppenbart därför han i en intervju beskriver sin klient som ett offer för övermäktiga omständigheter. Omständigheter som fick klienten att i Kramfors för en dryg månad sedan döda sin sjuka fru. 

Hela historien är överjävlig, det finns faktiskt inget annat sätt att beskriva det.

Den sjuka kvinnan led av den svåra neurologiska sjukdomen ME/CFS, en kraftigt funktionsnedsättande sjukdom som vi fortfarande vet alldeles för lite om.

Drabbade berättar hur läkare inte helt sällan väljer att ange andra diagnoser i sjukintyg eftersom det misstänker att Försäkringskassan helt enkelt inte vet tillräckligt om den för att förstå dess allvar. I flera uppmärksammade fall har svenskar svårt drabbade av ME/CFS valt att resa till Schweiz för assisterat självmord.

Paret i Kramfors hade kämpat länge, inte minst för att få hjälp med anpassning av hemmet. De kände sig uppgivna och övergivna – vilket till slut ledde fram till det drastiska beslutet att avsluta kvinnans liv. Aktiv dödshjälp, efter hennes önskemål, i ett land som inte tillåter aktiv dödshjälp.

Allt detta vet vi. Ingenting talar emot denna berättelse.

Men, och detta är extra viktigt när en slipad historieberättare som advokat Thomas Bodström lägger fram sitt fall i medierna för att väcka sympati för sin klient; det betyder inte att rättssamhället kan rycka på axlarna åt dråp.

”Det fanns ingen annan utväg”, säger Thomas Bodström till allehanda.se som vore det fakta. Det är det inte. Det är en åsikt. En åsikt som ju faktiskt inte har stöd i svensk lagstiftning. En åsikt som inte ger innehavaren rätt att ställa sig över lagen.  

Det finns tveklöst argument för aktiv dödshjälp – men också många emot. Riktigt så enkelt som ”det fanns ingen annan utväg” är det ju inte. Inte heller att det i de mätningar som genomförs emellanåt, verkar finnas ett stöd bland allmänheten för att tillåta dödshjälp.

Att ge vården laglig möjlighet att förkorta ett outhärdligt lidande utan möjlighet till lindring och utan hopp om medicinsk bättring, kan jag tänka mig att många ser i ett positivt ljus. En människa i en hospicesituation där det inte längre finns något hopp utan bara plågor fram till ett oundvikligt slut.

Betydligt färre lär nog vilja ha ett läge där svårt funktions- och aktivitetsnedsatta, men kanske ändå mest plågade av att känna sig som en belastning för anhöriga, vill sätta punkt för livet.

Eller där äldre ”väljer” döden framför att vara till besvär, som de mytiska ”ättestuporna” där åldringar kastade sig – eller kastades – när de blivit oförmögna att bidra till sin försörjning.

Vi har i Sverige sett flera exempel där exempelvis åldrande föräldrar till vuxna barn med psykiska funktionsnedsättningar dödat dem med argumentet att barnen inte skulle klara sig själva när de dog. Att dråpet skulle handla om ”barmhärtighet”.

Gränsdragningen är allt annat än svartvit. Vem drar linjen i sanden?  

I Belgien, där dödshjälp sedan länge är lagligt, förlitar man sig på en kommission som utreder och tar ställning till varje enskilt fall av efterfrågad hjälp att dö. 2017 dog 2309 människor med läkarassisterad hjälp, och en snabbt växande grupp är äldre med multisjukdomar.

Är det en rimlig utveckling? Är döden den enda tillgängliga effektiva smärtlindringen?

Jag vet faktiskt inte.