Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: Har Socialdemokraterna verkligen förstått allvaret?

Annons

Socialdemokraterna får i DN/ Ipsos senaste mätning som presenterades på tisdagen, rekordlågt stöd.

Inte ens 25 procent av väljarna väljer S och det är således det sämsta resultatet för partiet sedan väljarbarometern började för 40 år sedan.

Absolut ingen kan vara förvånad.

Ledarsidan har sagt det förut och lär säga det många gånger till detta år: När ledande socialdemokrater verkar så nöjda som de gör i dag med att på riksnivå driva en politik som är oförenlig med socialdemokratiska värderingar och som drar landet i fel riktning kommer väljarna som inte håller med välja något annat.

Socialdemokratin hade problem redan innan januariavtalet förstås. Som att man de senaste par mandatperioderna på riksnivå fokuserat så hårt på att vinna medelklassens väljare med helt bisarra analyser av vad man tror att dessa vill ha – och samtidigt kallt verkar ha räknat med att arbetarklassen skulle stanna kvar.

Fokusen i debatter har man låtit hamnat vid sidan av de tidigare så avgörande målen om utbildning, arbete, vård, skola och omsorg som är bra för alla. Där man inte behöver efterfråga gräddfiler. Och det är så bisarrt, för på lokal och regional nivå är detta fortfarande socialdemokratisk vardag.

Men i toppen har det istället alltmer handlat om rot- och rut-avdrag, om ”valfrihet” och ökat marknadsinslag inom välfärdssektorn och om en ”familjevecka”?! Det har utlovats ”tuffare tag” oavsett om det handlar om bråkiga ungar i skolan, arbetslösa eller folk på bidrag och man har fallit in i kören som länge misstänkliggjort utsatta grupper istället för att hjälpa dem.

Det har handlat om att med milda protester släppa igenom skattesänkningar till dem som redan tjänar bäst – och vara för skraja för att ens diskutera hur de massiva inkomstskattesänkningar som allianspartierna genomdrev i regeringsställning innebär att jo visst får de som jobbar behålla hundratals miljarder kronor årligen i egna plånböcker för egen konsumtion – men att det är pengar som tidigare användes för att betala för välfärd.

Det är som om socialdemokratin på riksnivå inte tror på sin egen ideologi längre. Inte tror att det går att samla en större grupp väljare kring idén att betala för generell, generös och skattefinansierad välfärd som alla får en del av efter behov och betalar för efter förmåga.

Underfinansieras välfärden som i dag spär man på känslan att det kanske ändå är bäst att se till sig själv först och roffa åt sig vad man kan.

Januariavtalet mellan regeringspartierna, Centern och Liberalerna har dessutom fått socialdemokraterna att med nära nog akrobatisk förmåga böja sig efter samarbetspartnernas vilja – så till den milda grad att man inte ens längre med någon kraft bemödar sig med att berätta att det är politik man själv inte tror på.

Vad kan man göra åt det? Ja, knappast att fortsätta kompromissa med sina övertygelser. Ska man nu dö sotdöden borde det vara på egna meriter så att säga, inte genom att låta Annie Lööf diktera regeringspolitiken man står för.

Regeringen och stödpartierna lägger snart en vårbudget. Det borde det socialdemokratiska partiet också göra. Ett eget. Inte ett förslag där bara det som redan är kompromissat med MP, C och L om fått plats och inte en servettskiss – utan ett genomarbetat (om än inte skarpt) budgetförslag där partiet visar hur en socialdemokratisk budget skulle utformas om de fick precis som de ville.

En skuggbudget till sin egen budget.

Det är allvar nu. Skarpt läge. Och hittills verkar sossarna i toppen alldeles för nöjda med det.