Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: Första "riktiga" partiledardebatten efter den speciella regeringsbildningen – skulle det märkas?

Annons

Det mest intressanta inför söndagskvällens partiledardebatt i SVT var egentligen något helt annat än politik. Nämligen flytten av partiledarnas podier för att bättre spegla riksdagens nya samarbeten. På regeringssidan placerades nu inte bara Socialdemokraterna och Miljöpartiet utan även stödpartierna Centern och Liberalerna.

– Väljarna är nog mer intresserade av vad jag står för än var jag står i studion, kontrade Centerns Annie Lööf dock snyggt när programledaren frågade hur det kändes att stå sida vid sida med Löfven.

Men så klart alla undrade. Undrade hur de tidigare allianskollegorna skulle behandla varandra – tonen mot C- och L-företrädare från KD-, SD- och M-anhängare är inte minst i sociala medier otroligt hård, skulle Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor falla in i den kritiska kören?

Men även om Lööf och Björklund skulle kännas som vad de är, en del av regeringsunderlaget och försvara Löfven och tvärtom. I tidigare partiledardebatter har ju främst Lööf alltid haft S-ledaren huvudmotståndare.

Och visst fick vi svar. När högern inte längre måste leka snällt släppte de plötsligt tidigare lojaliteter och markerade stundtals väldigt hårt mot varandras politiska förslag.

För de S-anhängare som fortfarande inte är så säkra på att det var värt för Löfven att slå split mellan allianspartierna är därför partiledardebatten väl värd att studera.

Det är inte bara avståndet mellan C och L gentemot KD och M i tv-studion som var stort, av tonen från båda håll att döma kommer det nog inte bli så enkelt att lappa ihop det där samarbetet ens om de fick rösterna med sig i nästa val.

Men visst fick debatten även extra kraft av det för flera av partierna prekära opinionsläget.

Ulf Kristersson tog inledningsvis i ända från skosulorna i den första duellen med Stefan Löven om brott och straff och dundrade på om hur Sverige under S-ledarens ledning blivit så mycket otryggare, och menar att det är Löfvens fel att det dödliga våldet fördubblats under S regeringstid (ett helt galet påstående).

Sen försökte M-ledaren med slängig populism om hårdare straff och fler utvisningar och om hur exempelvis gängmord och rekrytering till gäng inte kan förklaras med ojämlikhet håna Löfvens mer genomtänkta plan med inte bara fler poliser utan också ett långsiktigt förebyggande arbete för att motverka att unga hamnar i kriminalitet. Precis vad forskning och polisen själv menar är avgörande.

Man måste verkligen undra om den inledningsvis så aggressiva linjen från Kristersson, som under resten av de nästan två timmarnas debatt var fasligt tyst, är så framgångsrik.

Men karln kämpar förstås för sin politiska överlevnad och fick gång på gång under debatten rätt tuffa smällar, inte minst när Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, känd för sina oneliners under partiledardebatter, fick in en riktig hejare i ett replikskifte med Moderatledaren om bostadsbristen.

– Ni tog bort subventionerna för att bygga lägenheter som folk har råd med. Det är ungefär som att alla var moderata riksdagsledamöter som kan bo hemma hos mamma, sa Sjöstedt i en blinkning till de senaste moderatskandalerna.

Men frågan ändå är väl hur många vanliga väljare som orkade hela vägen.

EU-valet ligger tre veckor bort och valrörelsen inleddes just på söndagen, men ändå blev den frågan nedprioriterad till att betas av under debattens allra sista kvart.

Det var gapigt och rörigt, partiledare och programledare pratade mest i munnen på varandra och avbröt. Vissa partiledare, jag tittar på dig nu Ebba Busch Thor, hade dessutom övat lite väl mycket på sina talepunkter och repliker att det sällan blev så mycket debatt som en uppräkning av det egna partiets förslag.

Visst, det var kul att se hur de nya maktkonstellationerna påverkade debattörerna. Men nu när vi fått det svaret måste ju SVT göra nåt åt debattformen till nästa gång.

Annons