Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: Den utbredda teknikskräcken är mest tramsig

Annons

En kommunal förskola i Norrköping ville i höst testa att sätta digitala armband på ett par dussin barn för att kunna hålla koll på dem.

Armbanden kommunen köpt in är utrustade med teknik som skickar en signal till personalen om barnen går utanför förskolans område – något vi vet händer med jämna mellanrum och alltid väcker stor uppståndelse och sätter skräck i föräldrar till förskolebarn.

– Det handlar om en signal mellan en sändare och en mottagare, där man får en signal när en sändare är för långt ifrån mottagarenheten, säger Sofie Lindén, utbildningsdirektör i Norrköpings kommun, till TT.

Det är ingen ny teknik. Den har använts inom bland annat demensvården länge – och i utlandet för både barn och åldringar ännu längre. Men det är förstås inte okontroversiellt. Istället för att sätta en gps på små barn och äldre, borde det helt enkelt inte bara finnas personal nog att hålla koll?

Som Aftonbladets ledarsida skriver ”Hellre mer personal än digitala armband”.

Och visst, det tycker nog de flesta. Men handlar detta verkligen att välja det ena istället för det andra?

Då kan man samtidigt fråga sig varför det ska behöva vara staket runt lekplatserna, borde inte personalen ha koll på att ungarna inte springer ut på vägen? Ja, eller så är det ibland väldigt praktiskt att sätta upp hinder för småttingar som varenda småbarnsförälder vet kan försvinna utom synhåll på en bråkdels sekund.

35 000 kronor har Norrköpings kommun lagt på inköpet av digitala armband, så om det är 15 stycken eller därikring alltså drygt 2000 kronor per armband.

”Kunde man inte lagt pengarna på mer personal istället?”, undrar en del. 35 000 kronor hade dock inte räckt till kostnaderna för en extra förskoleanställd på halvtid under en enda månad, så jämförelsen blir inte speciellt relevant.

Att vi behöver fler händer i vården och omsorgen av både barn och äldre vet alla. Vi vet också att det inom bara ett par år kommer att krävas resursökningar på tiotals miljarder årligen för att täcka upp för växande behov.

Digitala lösningar eller ny teknik ersätter förstås inte heller personal inom vare sig barn- eller äldreomsorgen (och här hade det verkligen inte skadat att fastställa en minimibemanning som vare sig kommunala eller privata förskolor eller äldreboenden kunde pruta på).

Men det betyder ju inte att de inte kan vara utmärkta och effektiva komplement för att lösa praktiska utmaningar – och på sina håll höja folks livskvalitet och öka självständigheten.

Visst finns det massor med avvägningar som måste göras för att, inte bara när det gäller de digitala armbanden, säkerställa att den personliga integriteten inte kränks med den nya tekniken.

Men att slänga den åt sidan och, som återigen Aftonbladets ledarsida gör när de förkunnar att ”digitala armband [aldrig] kommer att kunna ersätta utbildad personal eller en vuxen människas omsorg och tröstande famn” blir bara tramsigt.

Nej, men tekniska lösningar kan ge personalen mer tid att erbjuda just en tröstande famn istället för att agera grindvakter.

Annons