Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: Bedrövligheten i en helt principlös Moderatledare

Jag är beredd att säga till väljarna inför valet 2014: Om de rödgröna tillsammans blir större än alliansens fyra partier, då är vi beredda att släppa fram dem till makten för att på det sättet säkerställa att vi isolerar Sverigedemokraterna från inflytande, för de har ju bara en enda idé och det är att ge sig på invandrare i Sverige.

Orden är Fredrik Reinfeldts i en intervju i Expressen sommaren 2013, Moderatledaren och den forna statsministern som genomdrev så mycket korkad högerpolitik att man får yrsel av att tänka på det.

Men det var också en statsminister som markerade hårt emot främlingsfientlighet. Året efter denna intervju höll han ett sommartal vari han uppmanade svenskarna att ”öppna sina hjärtan” inför den flyktingström man då anade skulle komma.

Nu vädjar jag till svenska folket om tålamod, om att öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden. Visa den öppenheten. Visa den toleransen när det heter att ’det blir så många’, ’det blir krångligt’, ’det blir svårt’.”

Och öppnade sitt hjärta var just vad hans efterträdare gjort: till Jimmie Åkesson och dennes rasistiska parti som gör skillnad på människor utifrån deras ursprung.

Man måste förstås undra om Kristersson och dagens Moderater har några principer alls

Vi har trots allt så mycket gemensamt, menade Ulf Kristersson när han efter att på onsdagen ha bjudit in SD-ledaren för ett samtal om potentiella riksdagssamarbeten skrev om mötet i ett Facebookinlägg.

Moderaterna och Sverigedemokraterna är olika partier, med olika ideologier, och tycker olika i åtskilliga frågor. Men vi behandlar varandra med respekt, och i flera viktiga sakfrågor tycker vi ungefär lika. I dessa frågor vill jag naturligtvis att vi ska kunna samarbeta i riksdagen.”

Man måste förstås undra om Kristersson och dagens Moderater har några principer alls, om det finns en enda liten övertygelse som de drar en linje i sanden framför och säger ”hit men inte längre!”.

Och vad skulle det vara?

Egentligen förstår jag inte varför jag ens behandlar detta senaste svek emot hundratusentals svenskar med utländskt ursprung, med bakgrund i en annan kultur eller religion med sån ilska. Som om man inte räknat med just det här med tanke på den förskjutning som skett med rasande tempo de senaste åren.

”Det är”, som nya DN-ledarskribenten Andrev Walden skrev i en deprimerande klarsynt ledartext om normaliseringen av SD för några veckor sedan, ju ”inte Sverigedemokraterna som rör sig, det är vi andra”.

Ja jösses, SD driver I SAMARBETE med Moderaterna på flera ställen i landet igenom precis samma politik som förfasade Reinfeldt, förfasade Kristersson själv för tio år sedan. Politik som gör skillnad på människor, som inskränker tankar och friheter.

De nästan dagliga nyheterna om ännu en SD:are som sagt eller gjort något rasistiskt, om fiffel och båg eller häpnadsväckande politiska utspel har nött ner våra sinnen så att vi inte ens ids reagera längre.

”Den postmoderna uppluckringen av synen på rasism och fascism är svår att värja sig mot”, noterar Walden dystert.

De nästan dagliga nyheterna om ännu en SD:are som sagt eller gjort något rasistiskt, om fiffel och båg eller häpnadsväckande politiska utspel har nött ner våra sinnen så att vi inte ens ids reagera längre.

”SD:are gjorde något rasistiskt igen” blir som ”Hund bet man”, något som är så förutsägbart att det inte ens kan räknas som en nyhet längre.

Men kanske ska man bara acceptera att vi tycker olika om människors lika värde och istället fokusera på vinster i välfärden, lägre skatter och annat vi tycker lika om? Ja, förmågan att ställa vad som torde vara grundläggande värderingar även inom Moderaterna åt sidan för att vinna en riksdagsomröstning eller två om enskilda små politiska sakfrågor är skrämmande.

I en tid där avtrubbning och normalisering av rasism tycks vara det normala, är i alla fall jag mer förbannad än på länge.