Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: Arbetarklassen mår bättre i historiskt drama på tv än i Sverige 2019

Annons

Det var bättre förr. Är det inte så vi brukar säga? Kanske är vår uppfattning om ”förr” orimligt förskönat av att de flesta av oss faktiskt inte var med.

Att vad vi vet är målat i de ljusa färger som exempelvis i den svenska tv-serien Vår tid är nu där vi under tre säsonger följt arbetargrabben Calles karriär i köket på överklassfamiljen Löwanders restaurang Djurgårdskällaren och den klassöverbryggande romansen med dottern i familjen – och servitrisen Maggans fackliga och politiska med- och motgångar sedan 1945 och ända in i 70-talet.

Livet är inte alltid lätt i det fiktiva, historiska Stockholm. Men världen känns samtidigt mindre komplicerad. Enklare än det sannolikt var. Snyggare än det sannolikt var.

Det är väl charmen kan tro, och anledningen till att vi i miljontal varje vecka de senaste åren bänkat oss framför tv:n för att se både Vår tid är nu – och det brittiska dramat Downton Abbey - som gick i sex säsonger på tv innan den tidigare i år blev till biofilm.

Upplägget är sig likt: herrskap och tjänstefolk har alltid kittlat vårt intresse.

I Downton följer vi earlen och grevinnan av Grantham, deras familj och hushåll från 1912 och framåt. Från Titanics förlisning, genom det första världskriget och social och teknisk utveckling. I höstens film är vi framme vid 1927 då Downton förbereder sig för ett kungligt besök.

Visst. Av misären, klassamhället och de sociala orättvisorna får vi mer än en dos. Men inte ser det väl så illa ut? Vad är väl arbete sju dagar i veckan, jour dygnet runt och en praktiskt taget livegen ställning mot de storslagna miljöerna, kläderna, formaliteten och familjekänslan även bland tjänstefolket på undervåningen?

Det är nästan så man tänker sig att de timanställda som i dag sitter vakt över mobilen från tidigt på morgnarna, av den händelse att nån ska smsa ut ett jobberbjudande för några timmar, skulle se tjänsteuniformen och det spartanska och delade sovrummet allra högst upp i herrgården som ett steg upp från sin nuvarande sits.

På Downton får man i alla fall en halvdag ledigt i veckan!

Och på jul radas tjänstefolket upp i stora salen för att få årets julklapp av herrskapet. Lite tyg att sy en klänning av att ha på den där halvdagen kanske. ”Thank you mylady” och en nigning på det sen raskt ner till köket för att fixa lunchen, stryka grevinnans klänning eller putsa earlens skor.

Lite bättre till och med än tusentals anställda i Sverige 2019 som fått besked att det inte finns pengar till vare sig jullunch på jobbet eller en julklapp – och att det inte funkar att få klämledigt på fredag …

Så det kanske var bättre förr ändå? I alla fall i den fiktiva Downtonvärlden med idealiska och omtänksamma arbetsgivare och dödligt lojala undersåtar. Inget jobb är för litet. Alla jobb behövs, om det så handlar om att klä på vuxna människor eller damma kristallkronorna före frukost.

Och kanske går utvecklingen i en cirkel. Visst, i Downtonköket skrattar Mrs Patmore högt åt tanken på att man ska dra in elektricitet i huset och även till köket. El i köket, vilken befängd tanke. Men bara några år senare finns där en elvisp.

Mer än hälften av alla jobb som finns i dag kommer att vara borta om mindre än 20 år, enligt forskningsrapporter. Manuella jobb automatiseras, datorer tar över kvalificerade arbetsuppgifter. Hälften av alla yrken!!

Men innan vi ger upp och flyttar in mikrovågsugnen i köket på Downton ska vi nog uppmärksamma en annan utveckling i Sverige, den som i nån mån betyder en återgång till det gamla tjänstesamhället.

Ett upprop från höger om lägre löner för de enklaste jobben. För jobben vi redan effektiviserat bort. Springpojkarna och tjänsteflickorna. Daglönarna.

Avdragsgilla hemtjänster betyder också att städerskan och kokerskan inte flyttar in i ditt hem längre, men ändå jobbar där. Och för en annan familj och för en annan familj och för ytterligare många andra familjer.

Jobbet är det samma men samhörigheten med arbetsplatsen går rimligen förlorad. Vi behåller de tunga arbetsmomenten, de långa arbetsdagarna och de låga lönerna men gör oss av med det enda som egentligen var bättre förr. Ja, i alla fall bättre på tv och det är väl ungefär samma sak.