Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: Alla gillar Sjöstedt – men det gör inte hans misslyckande mindre

Annons

En simpel fråga i inledningen till en ledartext på Dagens Nyheter i början av december har sedan dess snurrat i huvudet:

”Frågan är om efterfrågan på vänsterpolitik någonsin har varit så liten i Sverige.”

DN:s politiska redaktör Amanda Sokolnicki betraktar läget i opinionsmätningarna och undrar hur den socialdemokratiska partisekreteraren som kommenterar mätningarna kan tolka trenden som att väljarna vill ha mer S-politik.

Frågan är om efterfrågan på vänsterpolitik någonsin har varit så liten i Sverige.

Då hade de rimligen inte vänt Socialdemokraterna ryggen och uppgett ett parti längst ute på högerkanten som favorit.

Men även om den kanske är sann, svider DN:s analys illa. Det tar emot att acceptera att väljare, missnöjda med S, inte ens verkar vara missnöjda för att partiet misslyckas leverera renodlad sossepolitik på grund av januariavtalet. För då skulle de, återigen, inte välja att gå över till högerpartier. Då skulle tvärtom Vänsterpartiet lyfta i opinionen.

Det är så förhållandet mellan S och V fungerat i många år. När sossarna drar för mycket mot mitten, drar väljarna till vänster i partiet till Vänsterpartiet och tvingar S att justera linjen igen.

Men det är inte längre sant.

När sossarna drar för mycket mot mitten, drar väljarna till vänster i partiet till Vänsterpartiet och tvingar S att justera linjen igen.

Jonas Sjöstedts besked att han lämnar uppdraget som partiledare för Vänsterpartiet senare i vår kom inte som en större överraskning för någon när det kom häromdagen. Lika väntat är det att även S aviserar ett partiledarbyte under året. Och den stora frågan är förstås: om Sjöstedt och Löfven inte lyckats, vilka gör det?

Många är de som nu lyfter Sjöstedts framgångar att, som många formulerat det, göra Vänsterpartiet ”rumsrent” och att leda partiet till ett starkt opinionsmässigt läge.

”Snart nära dubbla siffror”, twittrade nån häromdagen.

Inte ens de som inte gillar Jonas Sjöstedt kan undvika att gilla Jonas Sjöstedt.

Kollegan Sofia Mirjamsdotter på den liberala ledarsidan här intill öser i en ledartext lovord över Sjöstedt som ”en stark röst i debatten, en skicklig retoriker och debattör, en tydlig ledare i ett hav av luddigheter”.

Och det är ju sant. Inte ens de som inte gillar Jonas Sjöstedt kan undvika att gilla Jonas Sjöstedt.

Men i det väsentliga har han misslyckats. Hans framgångar i talarstolar har inte räckt för att lyfta partiet. Över dubbla siffror har partiet bara varit i ytterst få opinionsmätningar de senaste åren – och ingen gång efter valet. Detta samtidigt som Socialdemokraterna tappat nästan fem procentenheter och gjort plågsamma kompromisser med sina värderingar.

Istället har väljarna strömmat till Sverigedemokraterna. I väljargrupp efter väljargrupp som Vänsterpartiet utropat som sina, som stående i absolut fokus för partiets politiska ansträngningar, går det flera SD-väljare för varje väljare som väljer V.

Ekots politiska kommentator Tomas Ramberg gör samma analys, att Sjöstedts stora misslyckande är SD:s tillväxt. ”Vänsterpartiet hävdar att man företräder de underprivilegierades intressen Att V är partiet för de låginkomsttagare, sjukskrivna, fattigpensionärer och LO-medlemmar som är förlorare på ökade klyftor och nedskärningar i välfärdssystemen. Ändå har Jimmie Åkesson varit mera framgångsrik än Jonas Sjöstedt i de väljargrupperna”, noterar Ramberg efter Sjöstedts avgångsbesked.

Visst kan vi fortsätta spekulera i huruvida det är okunskap bland väljarna och omåttligt framgångsrik populism från Åkesson som får folk att välja politiska alternativ som svart på vitt företräder helt andra gruppers intressen än de egna.

Men nu har SD suttit tio år i riksdagen och bara växt och växt. Dagens vänstertaktik – från både S och V – att förutsätta att väljarna förmodligen inte bara fattar vad som är bäst för dem funkar bevisligen inte. Partiledarbyten som inte tar detta dilemma på allvar kommer inte att hjälpa.