Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Susanne Sjöstedt: 23.05 går larmet – och jag springer för livet!

Annons

23.05 dan före dopparedan börjar mobilen tjuta. Hjärtstopp några hundra meter bort. Jag sprang för livet, skulle man kunna säga.

GPS:en i mobilen guidar mig rätt där jag stormar fram i en stilla vinternatt i Stockholm i pyjamasbyxor och jag ser i ögonvrån hur en man på andra sidan vägen närmar sig i hög fart. Och sen en man till från en tvärgata och sen en till.

23.05 dan före dopparedan börjar mobilen tjuta. Hjärtstopp några hundra meter bort. Jag sprang för livet, skulle man kunna säga.

Vi fyra når adressen för larmet precis som ambulansen svänger in på gatan. Vi har sprungit i onödan. Så vi främlingar förenade av denna dramatiska händelse nickar till varandra och mumlar nåt om att vi ”hoppas det gick bra och att vi inte ses nåt mer i jul” och lunkar flåsande hem igen. ”Det blev lite drama mitt i Bingolotto”, säger en av männen över axeln.

Det var ”SMSlivräddare”-appen som larmat. En app vi fyra laddat ner och registrerat oss i och som, i vissa regioner i landet, innebär att man som privatperson utbildad i hjärt- och lungräddning, får ett automatiskt larm om man befinner sig i närheten där SOS Alarm fått in ett larm om hjärtstopp.

Ibland finns ju hjälpen närmare än ambulansen och ökar chanserna för överlevnad.

På annandagens kväll sitter jag och en till frivillig vid ett bord på asylboendet ett par timmar och tragglar glosor med ett par av killarna som har fått hemläxa i svenska för invandrare över jullovet.

Ytterligare några dagar senare ringer mobilen igen. Den här gången är det appen ”Be my eyes” (”Var mina ögon) som berättar om ett inkommande samtal.

Där vissa muttrar över att samhället blivit kallare, försöker andra göra sitt för att motverka det.

Men innan jag ens hunnit lyfta mobilen har en annan frivillig tagit samtalet. Globalt är vi trots allt över tre miljoner anslutna volontärer som är beredda att via mobilen hjälpa en av nästan 180 000 anslutna personer med synnedsättning att exempelvis dubbelkolla en skylt, läsa en innehållsförteckning på en matförpackning eller läsa knapparna på den obekanta tvättmaskinen.

Där vissa muttrar över att samhället blivit kallare, försöker andra göra sitt för att motverka det.

2014 arbetade 3,7 miljoner svenskar 676 MILJONER timmar ideellt i Sverige, till ett värde av 131 miljarder kronor!

Nästan varannan svensk ägnar sig regelbundet åt något slags ideellt arbete. De lägger timmar på läxhjälp, gör insatser i föräldrakooperativ, idrottsföreningar, hemvärnet, bostadsrättsföreningar – för att inte tala om de 100 000 anhöriga som gått ner i arbetstid för att vårda en äldre närstående när äldrevården inte räcker till.

2014 arbetade 3,7 miljoner svenskar 676 MILJONER timmar ideellt i Sverige, till ett värde av 131 miljarder kronor, visade en SCB-rapport för ett par år sedan. Det var första gången man försökte uppskatta det ekonomiska värdet av frivilliginsatserna.

Uppskattningen var nog i underkant redan då och i dag, flera år senare, gissar jag att vi frivilligarbetare och insatstimmarna är ännu fler. Inte minst med tanke på teknikutvecklingen som innebär att man med hjälp av appar kan göra sig tillgänglig för en insats på kort varsel.

Men det är nog inte bara för att det är enklare som fler ställer upp. På gott och ont blottas nu bräckligheten i ett samhälle där vi kanske förlitat oss lite för mycket på att om vi bara betalar in skatten så ska samhällets olika institutioner fånga upp allas behov av insatser - stora som små.

För det är kanske inte avlönade personer utskickade av myndigheter som behöver knacka på alla dörrar i en trappuppgång för att kolla att allt är som det ska. Ibland räcker det ju om vi medmänniskor erbjuder varandra en utsträckt hand.