Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Störst är inte bäst

Melodifestivalen härskar över Sverige i februari och mars. Sedan är det dags för Let´s Dance, enligt ungefär samma koncept i reklam-tv. Artister sjunger eller dansar, slås ut med telefonröster och blir intervjuade av charmiga programledare i green room. "Mello" har visserligen en diger bakgrund i eurovisionkulturen och produceras av SVT, men i princip avviker inte produktionen från reklam-tv:s vad gäller upplägg och kvalitet.

Diskussionen om Melodifestivalen hör hemma i public service är inte ny, och i ärlighetens namn körd. Arrangemanget är med sin långa historia en del av svensk populärkultur och sitter – som det brukar heta i TV4 – säkert. Det intressanta är det kolossala, repetitiva format som etablerats under 00-talet.

Formatet har lett till en orimlig jippofiering med fyllda arenor i flera dagar, symbiotisk "mellojournalistik" om vem som uringningschockade och vilka som blev ihop. Allt med utgångspunkt i ett antal låtar av varierande kvalitet, vilka givetvis går att köpa på dubbel-cd på närmsta bensinstation.

En tillställning som till det yttre påminner så starkt om en kommersiell produktion går egentligen inte ihop med den mediepolitik som är grunden till public service som idé. Man har hakat i en medieutveckling där allt från nyheter till paneldebatter snuttifieras och samtidigt blir mer grandiost. Det ökade glappet till tanken på folkbildning, fördjupning och spetskompetens går inte att blunda för, men kan bortförklaras med att man i viss mån måste ge "folk vad de vill ha", och att så kallade lågtröskelprogram kan leda till konsumtion av annan journalistik på köpet.

Det ska sägas att Melodifestivalen är en genomarbetad och proffsig produktion, där man jämfört med kommersiella diton har ett uttalat mångfaldstänkande och jobbar i ljuset av en svensk schlagerkulturtradition. Ur ett internationellt perspektiv håller svensk public service också hög standard.

Melodifestivalen i sin nuvarande form lär inte förändras åt ett mindre uppblåst håll, med tanke på gensvaret från publiken och den allmänna stressen i medieutvecklingen. Störst associeras till bäst, men public service måste generellt våga släppa taget och fokusera på djup och kvalitet.

I fredagens debattartikel i DN om UR:s funktion och potential lanserar ett antal företrädare för utbildnings- och biblioteksväsendet idéer om ökat utrymme och breddat användande för kanalen.

Förslaget är tänkvärt. UR och Kunskapskanalen visar varje vecka hur smala program inte behöver vara exkluderande, hur utbildning och bildning kan gå hand i hand.

Ett sådant perspektiv, där man som producent vågar ta ställning för vad som håller måttet och dessutom litar till sin publik, är precis vad som behövs inom all public service-tv.

Liv Landell Major