Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storbråk i fokus för Cannes-vinnare

Annons

En stor konstnärlig bedrift. Eller objektifierande arthouse-snusk?

Årets Cannes-vinnare "Blå är den varmaste färgen" har skapat debatt och når nu de svenska biograferna.

I maj i år stod trion från "Blå är den varmaste färgen - kapitel 1 & 2" och kramades och strålade ikapp på scenen på Grand Théâtre Lumière. Regissören Abdellatif Kechiche och de två huvudrollsinnehavarna Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux belönades, exceptionellt nog alla tre, med Cannesfestivalens finaste pris Guldpalmen av juryns ordförande Steven Spielberg.

Bittra gräl

Nu, i mitten av november, är kramkalaset från galakvällen som bortblåst. Regissören och hans skådespelerskor, främst Léa Seydoux, har ett bittert offentligt gräl om arbetsförhållandena under filminspelningen och filmen har blivit hårt kritiserad.

Seydoux, som kommer från en fransk filmfamilj, har berättat i intervjuer om hur hårt pressad hon kände sig av regissören.

Kechiche, som har tunisisk bakgrund och som beskrivit sig som en outsider i franskt filmliv, anklagar i efterhand henne för att bete sig som ett bortskämt barn och har till och med uttalat att han vill att filmen ska dras in för att inte "smutsas ned" ytterligare.

Långa sexscener

Orsaken till all kontrovers är främst de långa och mycket explicita sexscener som spelar en stor roll i filmen, som handlar om den unga Adèle. När hon träffar den blåhåriga något äldre konstskolestudenten Emma föds en djup passion och ett långt förhållande.

Deras relation skildras genom olika nedslag då deras olikheter, klasskillnader och inre spänningar långsamt utvecklas på ett, enligt de flesta filmkritiker, imponerande sätt.

Speciellt Adèle Exarchopoulos har rosats för sin prestation. Hennes porträtt av gymnasisten Adèle, som utbildar sig till förskolelärare och blir en musa och hushållerska till sin älskade konstnärstjej, är onekligen fenomenalt bra.

"Det som saknades: lesbiska"

Mindre övertygande är emellertid de långa sexscenerna. Det menar i alla fall Julie Maroh, som skapat förlagan till filmen, serieromanen "Le bleu est une coleur chaude". I sin blogg skrev hon efter filmens vinst i Cannes att skildringarna av de lesbiska sexscenerna var "okunniga och pornografiska".

"Det som saknades på inspelningen var: lesbiska", skrev hon och tillade att det värsta nästan var att så många fnissade åt scenerna.

"Heterosexuella för att de inte förstår vad de ser och tycker att det ser löjligt ut. De homosexuella och queera fnissar för att det inte är trovärdigt". Det fanns dock en grupp som inte fnissade, tillade Julie Maroh, "de killar som glodde på en gestaltning av sina fantasier på bioduken".

Fler röster har höjts för att påpeka objektifieringen av de unga kvinnornas nakna kroppar. En av filmens tidigaste negativa kritiker är New York Times Manohla Dargis, som redan strax efter festivalen skrev att filmen kändes som en uppvisning av "Mr Kechiches privata begär mer än något annat".

Mer filmsex på gång

Explicit sex i vanlig spelfilm är inget nytt. Men oavsett om syftet med sex- och nakenscener varit att chocka, upplysa eller att spränga tabun brukar debatt alltid uppstå och i våra dagar är det ofta den manliga, heterosexuella blicken som problematiseras.

Ur det perspektivet blir det spännande att se var Lars von Triers fyra timmar långa "Nymfomanen", som får svensk premiär den 31 januari 2014, lägger ribban. Den ska handla om en kvinnas erotiska liv från det hon är fem till 50 år. Stellan Skarsgård, som medverkar i filmen, har sagt att filmen ska ha en tydlig sexuell prägel.

Men tro mig, det blir en mycket, mycket dålig runkfilm, sa han i en intervju med Hollywood Reporter tidigare i år.

Mer läsning

Annons