Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stockholmsgata – en exklusiv sevärdhet i norra Ångermanland

Längst upp vid Lapplandsgränsen ligger en unik geologisk märkvärdighet som benämns med det kryptiska namnet Stockholmsgata. Det är en 1.5 km lång nerskuren dalgång mellan på sina håll 40 meter lodräta klippväggar – kanjon. Namnet sägs komma från liknelsen med en trång gränd i Gamla stan i Stockholm med omgivande höga fasader.

En vild och mystisk sagovärld, men där tar jämförelsen slut. Vår gata är en trolsk och tyst sagovärld där besökare närmast andäktigt kan vandrar på de av länsstyrelsen utlagda spångar i naturreservatet tillika Natura 2000-området. Det ekande ljudet av droppande vatten i den dunkla och kylslagna bottnen är allt som återstår av den dundrande isälv som en gång formade dalen. Ljudlöst uppdykande lavskrikor kan hungriga och nyfikna beskåda besökaren och låta sig handmatas . En majestätisk kungsörn kan seglande ovanför inspekterande inkräktaren. Om vittra finns så är det här dom är.

Länstyrelsen har gjort området i viss omfattning tillgängligt för rörelsehindrade. Från rastplatsen vid entrén från Ångermalandssidan finns en 300 meter lång ramp som leder till kanjons mynning. Men det finns små partier där sten och rötter ändå måste forceras.

En cirkelrund och trolsk tjärn omgiven av ekande klippor ger en uppfattning om de omdanade krafter som en gång varit i aktion. Tjärnen är resterna av en kolksjö som svarvats ut vid foten av en isälvs vattenfall. Den med fantasifull blick ser ett vakande bergtrolls stenansikte på ena klippväggen. Uttryckslöst bevakar han området och släpper ibland fram de små vithåriga vitterflickorna till dans.

Vill man övernatta finns en liten behändig stuga för två. I tidig morgontimmans dimma kan trollet släppa fram vitterflickorna på scenen till ugglors hoande vid Uvtjärn.

Man får bra fäste för skorna i den lättvittrade grovkorniga revsundsgraniten och utlagda spångar, broar och trappor underlättar vandringen På sina håll går färden brant uppför mot kanjons djupdel med utblick över passpunkten där det största vattenfallet dånade ner och Laksissjön tömdes Bara några sladdriga plastband markerar stupkanten så försiktighet anbefalles

I den stora jättegrytan antecknas så besökaren sitt namn. Jättar ansågs förr koka gröt i de utsvarvade ”jättegrytorna” och här fick de verkligen en rejäl portion men vi får belåtet nöja oss med att skruvar upp termoskorken.

Hur kom det sig då att landskapet blev så här?

Vid inlandsisens tillbakadragande för 9 400 år sökte sig smältvatten ner i dalgången söderut efter en spricka (svaghetszon) i berggrunden. Full av moränmaterial ( stenar , grus och sand) störtade det sig i forsar och vattenfall dundrande utför och blästrade , bombarderade och utmejslade kanjons botten. Stenfält med med meterstora rullstenar söder om kanjon skvallrar om kraften i vattenmassorna och mängden transporterat material. Norr om kanjon utbildas en gigantisk issjö (Lakaissjön) som inneslöts av ismassan i norr och omgivande berg. På geologispråk var sjön isdämd och smältvattnet rinner söderut ner i kanjon.

Så brakar det verkligen loss. Marken skakar och ett dovt muller hörs. En jordbävning får fördämningen vid passet längs in i kanjon att brista. Den väldiga tsunamiliknande vågen rullar ut över det framtinade landskapet. Lakaissjön töms i en enda gigantisk tappningskatastrof och sänks med trettio meter.

Vattenmassorna river med sig allt i dess väg och fullbordar nötningen i revsundsgraniten. Stora klippblock rullar. studsar och sköljs ut över det framtinade landskapet . Den stora jättegrytans ena vägg eroderar bort.

När den dämmande isen norrut är borta och landet lutar mot Ångermanälvens dalgång söker sig vattnet dit. Det blir bedövande tyst. Kanjon blir ett dött och tyst fall med klippblock utslängd i otyglad vildmark, blockgrottor, utsvarvade jättegrytor och kalspolade klippor. Glesvuxna och knotiga tallar, torrakor och lågor dominerar numera medan sällsynta lavar och rödlistad lappranunkel kan intressera de mera närsynta.

Leif Vestin,

Näraskribent

Skicka in en artikel om något som berör dig

Med Allehanda Nära kan du skriva egna artiklar och få dem publicerade.

Skriv en läsarartikel