Annons
Vidare till allehanda.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Stina Oscarson: Håll käften! Jag behöver ingen stekpanna!

KRÖNIKA: Stina Oscarson om en mardröm på gymmet.

Det är tidig morgon och jag är helt ensam på ett gym i en liten stad i Norrland.

Inte ens receptionen är öppen, men jag har mot en pant på 200 kr fått låna en liten magnetisk nyckel för att komma in. Föredrar egentligen att träna utomhus när jag är på resa för att få tillfälle att se lite av omgivningarna, men nu är det -25 grader ute och alldeles beckmörkt så det här alternativet känns ändå rätt okej. Allt är sig likt. Den inpyrda doften av svett. Kvarglömda skor och vattenflaskor. Och så signumet för alla gym: TV-apparaterna som rullar oavsett någon tittar på dem eller inte. Jag sätter mig på en träningscykel. Har aldrig förstått mig på maskiner utan föredrar att bara monotont trampa och försjunka in i mina egna tankar.

Jag blundar för att slippa se reklamen som rullar på TV apparaterna. Men ljudnivån är för hög för att det ska gå koppla bort så jag hoppar av cykeln för att hitta en fjärrkontroll. Den visar sig dock vara spårlöst försvunnen om det nu ens funnits någon. För dessa apparater är inte meningen att de ska stängas av. Någon knapp på TV:n finns inte heller och elsladden försvinner retsamt in i väggen så oljudet går inte att angripa genom att dra ur kontakten heller. Ja, ja, tänker jag och sätter mig på cykeln igen, det övergår väl snart till musik eller lokala nyheter. Det brukar det göra.

Men det gör den inte denna morgon. Och det är dessutom samma två reklaminslag som går runt runt. Först gäller det ett redskap för coreträning som ska ge perfekt tonade muskler med bara några minuters investering per dag och sedan en stekpanna som inte kan repas och som klarar temperaturer på upp till 450 grader. Vad tusan ska det vara bra för? tänker jag, så varmt är det väl inte ens om huset brinner upp och vad ska man då med en stekpanna till? Men nu erbjuds jag i alla fall köpa tre till priset av en och då får jag dessutom ett fint litet fleecefodral att lägga dom i.

Efter en halvtimme har jag fått nog. Jag kan bara inte höra den mjuka rösten en gång till tala om för mig att jag behöver tre stekpannor och en apparat för att träna corestyrka. Hur kan det komma sig, tänker jag när jag hoppas av cykeln, att jag frivilligt går in i ett illaluktande rum och låter min hjärna proppas full med skräp. För ljudnivån i rummet i kombination med den fysiska ansträngningen har verkligen förvandlat träningspasset till ren hjärntvätt.

Jag börjar leka med tanken att det istället varit politisk propaganda som kommit ur TV apparaterna. Då hade nog folk protesterat, tänker jag men inser sedan att det ju faktiskt är politisk propaganda.

Ty för att hålla igång vårt samhälles berättelse krävs att vi medborgare proppas fulla med skit. Att vi hela tiden vilseleds från vårt förnuft. Vart vi än befinner oss.

Jag bestämmer mig för att gå ut och packar ihop mina saker, men när jag kommer till ytterdörren fungerar inte längre magnetlåset och jag som har anlag för klaustrofobi blir alldeles kall. Någon telefon har jag inte med mig och jag vet inte om receptionen alls kommer vara öppen och någon kommer att komma förbi på hela dagen.

Stekpannan byter av coremaskinen igen. ”Men jag behöver ingen stekpanna! Håll käften!”

Jag skriker högt fast jag vet att mannen på TV:n är inspelad. ”Låt mig komma ut!”

I tre timmar sitter jag fast där inne. Jag försöker gå in på toaletten, men även där finns en högtalare. Och när jag till sist kommer ut är som att hela vårt samhälles absurda ideologi framträder i all sin klarhet. För jag kommer inte ut. Berättelsen fortsätter om än volymen är något lägre och angreppen mer subtila. Och jag inser att vi på sätt och vis alla hela tiden är inspärrade i denna absurda berättelse om vad som är vårt uppdrag här på jorden.

Läs mer: Fler krönikor av Stina Oscarson