Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Statsvetenskaplig cirkus

Supervalåret 2014 bjuder på val till Europaparlamentet, riksdagen, landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige.
Opinionsmätningarna är nära nog dagliga, men det enda vi med säkerhet redan vet är detta: Politiker som kandiderar till någon av dessa församlingar, kommer att driva kampanj med frågor som hör hemma i någon av de andra församlingarna.

Annons

Riksdagspolitikerna vill prata om vård, skola och omsorg, eftersom det ligger väljarnas vardag nära, men det är frågor som landstingen och kommunerna ansvarar för. Kommunpolitikerna vill åka snålskjuts på den uppmärksamhet som omger partiernas ministrar och riksdagsmän – och debatterar därför gärna frågor som har sin hemvist i just riksdagen. Kandidater till riksdag och kommuner vet med sig hur viktig kollektivtrafiken och sjukvården är för vanligt folk, varpå de inte drar sig för att ta ställning i spörsmål som deras kolleger i landstingen och regionerna har på sina bord.

Politiker i Europaparlamentet pratar gärna om politik som de tycker borde avhandlas i parlamentet, politiker i riksdagen pratar gärna om politik som faktiskt avhandlas i parlamentet och politiker i kommuner har ingenting emot att tycka till om EU:s politik – eller till och med dess existens och vårt deltagande i den.

Så fortgår den statsvetenskapliga cirkus som är en valrörelse. Uppfintad på läktaren sitter en väljare som har till uppgift att bena ut vilka av dessa förvirrade pratkvarnar som kan tänkas uträtta något vettigt i ett sammanhang de inte verkar vilja befatta sig med.

Valet till Europaparlamentet sker en egen valdag (den 25 maj) men kommunerna, landstingen och riksdagen får trängas med varandra på ett gemensamt datum (den 14 september). Argumentet för att ha det så är att det anses gynna ett högt valdeltagande, vilket i sin tur anses vara bra för demokratin.

Det finns dock annat än valdeltagande som vore bra för demokratin. Till exempel att stärka kunskapen om vad det viktiga lokala självstyret faktiskt består i, att underlätta för väljare att utkräva ansvar av den som ansvarig varit, och att befria den demokratiska processen från den centralisering som just nu ligger som en stockholmslök på landsbygdslaxen. Vad de lokala politikerna gör och står för skulle bli tydligare för väljarna – och politikerna i riksdagen skulle tvingas ta sitt ansvar som lagstiftare, i stället för att låtsas som att de gör nytta ute i klassrum och på äldreboenden.

Visst, det är möjligt att valdeltagandet initialt blir lite lägre, men det vore i så fall en signal som förpliktigar. Att göra politiken begriplig och intressant är till stor del politikernas ansvar. Om de inte lyckas att locka väljarna till vallokalen, är problemet inte främst kalendertekniskt.

Fredrik Westerlund

Fredrik Westerlund är fri skribent.

Mer läsning

Annons