Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vintersportare som landar i sommarvärme

Örnsköldsvik. Solen skiner från en molnfri himmel och det är varmt – nästan sommarvarmt.
Förhållandena är perfekta. Ingen preparering behövs. Bara lite vatten.
Det är fredag den 10 maj och rekordtidig säsongspremiär för backhopparna.

Annons

Det fräser som från en svetslåga när förste man kommer farande. De susar när han lämnar stupkanten, flyger och tar mark 80 meter ner i backen.
Här är bäst fart i hela Sverige, säger Bo Grimholm, ordförande i BHK (Backhoppningskommittén).
Det är flest hoppare här. I Falun finns det kanske fyra som hoppar i stora backen.
Den här fredagförmiddagen på Paradiskullen är det åtminstone tio stycken som gång på gång tar sig upp i stora backen dessutom ett par som klättrar upp i den mindre. För Friska Viljors backhoppare har säsongen startat igen. Det är bara sex veckor sedan de hoppade på snö, nu är det plast som gäller.
Hoppen filmas av tränaren Nils-Olov Westberg.
Fast jag är hellre utan kamera, säger han.
Man får vara lite försiktig med att använda den, för även i de bra hoppen kan man hitta missar och då kan det förta känslan.
Och det är den hopparna jagar känslan av det perfekta hoppet. Det i sin tur ger självförtroende och då vågar de också mer. De tre ingredienserna är nyckeln.
När man står uppe vid tornet är det lätt att förstå att det krävs mod. Hopparna kommer farande i över 80 km/h och hoppar ut i ett intet verkar det som. Så är det naturligtvis inte. De landar i den brant sluttande backen, som är klädd med ett oräkneligt antal plaststrån. Stråna överlappar varandra och bildar en grön matta i hela underbacken ner till bromsområdet, som är bestrött med sågspån.
Ramlar man på plasten så är det inte så farligt den vattnas så att det blir halt. Då är det värre nere vid spånen, där hugger det fast, säger Bo Grimholm.
Med jämna mellanrum längs hela underbacken sitter vattenspridare som slås på efter ett par hopp för att hålla plasten fuktig och hal. Även i överbacken vattnas spåren. Det ger bättre och jämnare hoppförhållanden än på snö. För varje hopp är farten likadan i överbacken och underbacken är lika jämn att landa i. Det som skiftar är vinden.

LÄTT HAVSBRIS
Just den här fredagen blåser det lite lätt från Ö-viksfjärden snett in mot backarna. Vindstruten står nästan rakt ut och plastremsorna dansar i brisen. På eftermiddagen har vinden ökat lite i styrka.
Uppe i tornet blåser det nog ganska kraftigt nu, men här nere är det fullt hoppbart, säger Nils-Olov Westberg.
Han säger att det gäller för hopparna att försöka bortse från hur det känns högst upp men att alla inte kan det. Han tittar på struten, vindsnurran och plastremsorna innan han fäller armen som klartecken till hopparna.
Släpper jag iväg dem är det okej.
När eftermiddagssolen klättrat över Varvsberget slutar hopparna att ta liften upp till tornen och går istället till klubbstugan för att ta hand om utrustningen. De har ändå hunnit med att göra 15, 16 hopp per man under dagen och varje hopp kräver mycket koncentration.
Man kan inte hålla på att hoppa hur länge som helst. Man blir trött i huvudet, säger Nils-Olov Westberg när vi går till klubbstugan för att se några av hoppen på video.
Nu ska vi se skräckfilm, säger han när killarna slår sig ner framför TV:n.
Vad mycket bättre du satt nu, kommenterar en av killarna ett hopp som en av dem gjort.
Vad högt han sitter.
Vilka långa ben han har.
Där har du ett backhopparämne.

GLADA OCH KONCENTRERADE
Killarna kommenterar glatt men är samtidigt koncentrerade. De studerar detaljer. Kommer ihåg hopp och försöker hitta känslan.
Målet med dagens och de kommande dagarnas träning är att förbereda sig för kommande tävlingar. De jagar inte bara känslan, de jagar även poäng för att kvalificera sig till världscupen. Men vägen dit är lång och i dagsläget ganska osäker. Ekonomin är den springande punkten.
Det är lite av moment 22, säger Nils-Olov Westberg.
Visa resultat och du får resurser. Men hur visar man resultat utan resurser?
Tidigare år har skidförbundet haft träningsgrupper där de bästa hopparna har kunna få stöd. Nu har det ansvaret hamnat hos klubbarna.
Nu får klubbarna stå för all träning.
Man känner inget stöd från skidförbundet, säger Nils-Olov Westberg besviket, men inte uppgivet i morgon är det träning igen.
Vi träffas klockan 11, säger han innan killarna ger sig av hemåt efter att ha tillbringat en sommarvarm dag i backhoppningsoverallen.

KAJ GLÄNNESTRAND

Mer läsning

Annons