Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ungt och ideellt – det är en tickande bomb

Annons

Jag kan inte påstå att jag är speciellt förvånad. Det här kommer inte som en blixt från en klar himmel i min värld var det här ganska väntat och ska sanningen fram har jag länge beundrat ÖSK Innebandy.
För klubbens förmåga att överleva.
När hallhyran stiger, när priset på SAS-biljetten svider, när sponsorerna går på halvfart och förhållandevis få bänkar sig på Sporthallens träläktare.
Då lever Örnsköldsviks Sportklubb mot alla odds. År ut och år in trots att kostnaderna skjuter i höjden och att 16 man måste flyga till Göteborg en vardag för att spela seriematch mot svenska mästarna.
I ÖSK finns överlevnadskonstnärer, folk som jobbar häcken av sig, hedersmän och kvinnor som offrar allt och lite till för att verksamheten ska fungera och där föreningens börs är viktigare än den enskildes.
Det bara för gemenskapen och för att några bortklemade spelare ska få jubla och krama om varandra.

Det funkade på 80- och 90-talet, men inte på 2000-talet då utgiftskontot
innehåller betydligt fler nollor.
I dag är fritid så oerhört dyrbart och i dag finns det få föreningsdårar som är berädda att hoppa in och ta över dynggörat
efter de som tröttnat och efter hedervärt
arbete tappat sugen.
Inget är för evigt speciellt inte i en ung idrott som innebandy där edsjälarna har massor av år till 50. Då spricker bubblan till slut, bomben briserar då nyckelpersonen tröttnar och inser att han bara lever en gång.
Och i innebandy finns ytterst få pensionärer som fyller vardagen med att knalla runt på byn och göra löpande ärenden i föreningens tecken. Eller fixa massor av sponsorer, folk till valberedningen och funktionärer till matcher och bjudningsdanser.
I unga innebandyn har det alltid funnits unga eldsjälar. Det har lika länge varit innebandyns styrka och svaghet.

Jag hade väntat mig att ÖSK:s problem främst skulle vara av den naturen. Det vill säga ekonomiska och jag är ju inte förvånad över dagens situation, men jag höjer ändå på ett ögonbryn över att det vi kallar klubbkänsla får allt mindre betydelse.
I dagens ÖSK har ledarna klubbkänslan men knappast majoriteten av spelarna och det är där skon klämmer.
På Tommy Nordins, Jajja Perssons och Peter Näslunds tid var träning en tidig
lördagmorgon något att se fram emot.
Den tiden är förbi och kommer aldrig tillbaka så länge klubben satsar mot nationell toppnivå.
Det är nya tider nu och jag känner inte Joakim Bäckström och bröderna Olofsson som några egoister.
Situationen är snarare ett steg i utvecklingen. Ofrånkomlig och ofta smärtsam.
Nu har innebandyn blivit ännu större.
nnn
Jag hade svårt att tända till inför hockey-VM och det blir inte ett dugg lättare nu när innebandyn kallar till VM-turnering i finska Helsingfors i slutet av månaden.
Men det går att lura kroppen och knoppen där också. När det drar ihop sig till
semifinaler hetsar jag nog upp mig.
Min något kyliga inställning kanske går att härleda till ett stundande gigantiskt VM i världens största idrott.
nnn
Pontus K-märkt går i pension. Hans storhet som fotbollsspelare har jag aldrig riktigt begripit.
nnn
I Gottne invigs snart en ny fotbollsplan. Haraldsängen efter den levande legenden Harald Östman.
Jag blev så lycklig när jag hörde talas om den solskenshistorien.
nnn
Peter Blomqvist är fortfarande en av
Modo Hockeys bästa värvningar
nnn
Någon uppmärksammade mig på att vi från Örnsköldsvik är duktiga på idrott, men att vi bara vinner silver.
Och det finns inget värre än att bli tvåa.

ULF EKLUND

Mer läsning

Annons