Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: The Shining lyste bara med sin frånvaro

Annons

Fotboll är en konstig sport. Först spelar man tio-tolv matcher under flera års tid för att kvala in till ett mästerskap.

Sedan gäspar man sig genom 45 minuter och The Shining är bara en gammal filmklassiker med Jack Nickolson.

...ja, jag vet att Sverige spelade oavgjort och fick 1–1 utan att skjuta ett enda skott på mål och därmed fick en poäng mot Irland.

Men jag vet inte vad den är värd.

Jag vet bara att den där poängen räddar nånting – jag tror jag kallar det intresset och spänningen för resten gruppspelet för EM för Sveriges del.

Men en poäng i inledningen och Italien och Belgien framför sig i spelprogrammet – det gör allting tuffare än det var tidigare till och med.

Visst, Sverige är absolut inte upphaussat till att gå vidare från gruppen – men den första halvleken signalerade alltför stora brister av energi. Det var Irland man mötte. Och matchen var troligen en av EM:s sämsta hittills.

En fortsättning av de mäktiga play off-matcherna mot Danmark var vad alla hade hoppats på. Nu såg det mer ut som den där hemska förnedringen mot Österrike på Friends Arena i kvalet.

Det enda Hamréns lag egentligen lyckades med var att placera sig själva i ett klassiskt svensk underläge; ett sånt där som man kan älska om det vänds till något explosivt.

...lite tacksam måste man ändå vara mot Irland. Först gjorde man självmål när Sverige inte kunde närma sig den detaljen på egna fötter – och sedan bytte man ut målskytten Wes Hoolahan som just då såg ut att ha halva matchen i sin hand.

I det stampande och stammande Hamrénlaget var Andreas Isaksson en av få som spelade befriad från det alla kallar premiärnerver och mest drabbar svenska spelare.

Tur det.

Eller hade det varit en fördel om Isaksson släppt in ett tidigt mål. För det var ju först när Irland gjorde 1–0 i inledningen av den andra halvleken som Sverige plötsligt hittade nån form av energi.

En spelare hade det dock hela tiden.

Vänsterbacken Martin Olsson. Han var främst redan i inledningen av matchen innan han hämmades av att övriga laget – Källström, Berg, Larssson med flera hallå (!) – försvann.

I den andra halvleken matade han in en rad värdefulla bollar från sin position där någon eller några borde gjort något bättre av dessa.

Zlatan? Just det, Zlatan? Han skickade in bollen som Clark nickade in i eget mål – men han var absolut inte den kapten som ledde Sverige nånstans.

Han var heller inte den världsstjärna som han egentligen är.

Han gick bara omkring som en vanlig svensk fotbollsspelare på Stade de Frances gräs.

När Sverige fick frispark på 35 meters avstånd i den första halvleken tog han sats och alla, även de som bara tror att han kör Volvo, visste att han skulle skjuta.

Så förutsägbar vara Zlatan och därmed Sverige.

"Vi ska spela mycket bättre", sa han efteråt.

Det kan nog alla hålla med om.

En massa svenska fans missade visst matchen på grund av SAS-piloternas löneförhoppningar.

Tyvärr valde det svenska spelet att strejka också.

Eller också var den nån som glömde att starta det.

På fredag eftermiddag i Toulouse mot Italien behövs därför mer än hundra procent.

Jag vet att man egentligen inte kan uttrycka sig så. Men jag vet också att ett svenskt landslag inte får spela så som i första halvlek.

FOTNOT: I den andra matchen i gruppen vann Italien mot Belgien med 2–0.

MISSA INTE: Live-TV 08:30: EM-morgon med Adam och Oskar – vi analyserar Sveriges kryss mot Irland

LÄS ÄVEN: Strejk både här och där – men inget stoppar "Kalven" från Sveriges EM-premiär

LÄS ÄVEN: Giaccherini sköt Italien till segern

Mer läsning

Annons