Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så underbart härligt och dramatiskt

Annons

Det är tur att man har dåligt minne. Det är tur att man under en lång, kall och mörk vinter glömmer bort hur underbar sommaren är.
Annars står man inte ut.
Och det är tur att man under en lång, kall elitseriesäsong alltid glömmer bort hur underbart SM-slutspelet är.
Annars skulle jag inte ha förmåga att tända till i 50 grundserieomgångar.
Vinter och sommar, serielunk och slutspel det känns ungefär på samma sätt.
I går kväll njöt jag från första till sista stund i Delfinen. Ja, du läste rätt; även till sista stund trots att det blev norrbottningarna som fick jubla sist och trots att vi inte fick se två av elitseriens spelskickligaste lirare.
Modos Mikael Wahlberg och Luleås Stefan Skuggan Nilsson. Migrän respektive knäskada satte stopp, men anrättningen blev det ändå inget fel på. Det blev så underbart härligt dramatiskt.
Slutspelet, kvartsfinalserien, som av många utmålats till Slaget om Norrland, är så ljuvligt tufft, grinigt och ovisst. Det är nervdaller på så gott som alla från första nedsläpp och var och varannan kotte ser så härligt och nervöst sammanbitna ut.
Vi sportmurvlar, som anser att idrott är det viktigaste av allt oviktigt, kallar även Norrlandsderbyt för hockeykrig.
Undrar just vad en kille eller tjej, med rötterna i Mellanöstern, tycker om det uttrycket. Krig, plötsligt låter det ohyggligt fånigt och överdrivet, men i sportens värld törs vi ta ut svängarna och när vi skriver just hockeykrig förstår det stora flertalet vad vi menar.
Få vill missförstå och det är jag tacksam över.
För det var just hockeykrig i Delfinen i går kväll. Hockeykriget del tre och i samma stund som Jari Kauppila blev överlycklig blev jag övertygad. Den här rysaren kommer att få samma upplösning som under förra vårvintern. Det blir sju matcher och avgörandet sker först i Kempehallen om en vecka.
Jag hoppas verkligen att jag får rätt för när det är så här tätt, tufft och dramatiskt vill jag aldrig att det ska ta slut. Skillnaden jämfört med i fjol är att Luleå inte längre har någon Mikael Renberg och att Modo kommer att dra det längsta strået.
Det blir så.
Motiveringen är självklar och ekvationen busenkel. Jim Brithén och Pirro Alexandersson basar över ett bättre lag än vad Ulf Taavola, Mikael Andersson och Pekka Lindmark gör.
Det kommer att avgöra till Modos fördel. Men det blir knallhårt.
Kim Staals ljumske ska bli fräsch och Mikael Wahlberg och Stefan Öhman ska bli av med huvudvärken. Då får Modo i ytterligare en växel och även om det det blev förlust i går så är jag ganska säker på att Modo-spelarna har rejäl segervittring. De känner att de är ett snäppet bättre kollektiv än Luleå och det vet mer än väl att om de sköter korten rätt kommer det här att gå vägen.
Som sagt; jag njöt i fulla drag i går kväll. Hatkärleken mellan Modo och Luleå, mellan spelare, ledare och supportrar har smittat av sig lång väg och till och med i pressrummet gick den stämningen nästan att ta på. Och det var betydligt fler än jag som njöt, på ett nästan fakirmässigt sätt, av dramatiken, tjuvsmällarna och alla hårda ord i stridens hetta.
På gatan hade vi kallat innehållet i många ramsor och skrik för åtalbara ärekränkningar. I idrottens värld, i elitseriehockeyns värld och i Delfinens ishall hör sånt till den vanliga vardagen.
I Kempehallen låter det inte ett dugg snyggare. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att alla unga entusiaster, alla småbarn med stora öron kan sortera bort dumheterna som vuxna människor häver ur sig.
nnn
Modo-tränaren såg ut att ha påbörjat sin odling av slutspelsskägg i går. Därför håller jag nu ännu fler tummar för att Modo går hela vägen och pressar Färjestad till fem långa SM-finalmatcher.
I så fall kommer Brithén-mannen se helfestlig ut innan hockeyfesten är över.
nnn
Borta och hemma mot Crif. I kväll fortsätter storyn om ÖSK:s långa väg mot allsvenskan. Men två matcher, borta och hemma och fortsättningen på 5-4 i söndags, känns allt annat än proffessionellt.
Vem har hittat på det?
Säsongens viktigaste matcher för anrika sportklubben, och för alla andra kämpalag för den delen, borde tas på betydligt större allvar.
Helknasigt.


ULF EKLUND

Mer läsning

Annons