Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Respekten är borta

/
  • Anders Westman har varit domare och ordförande i domarkommittén i många år. Nu är det slut och han medger att resan varit rolig och att han ångrar ingenting.

För 37 år sedan, 1976, började domarkarriären,
Men nu är det slut för Anders Westman.
– Det har varit en härlig resa och jag ångrar ingenting.

Annons

Då aktiv spelare i Forsmo, lockades han av Karl-Erik Mähler att börja döma.

– Jag glömmer aldrig min allsvenska debut i Borlänge, Brage med Rolf Zetterlund som tränare och med Sollefteåbördige Bosse Theorin i laget mot Djurgården.

Då var i början av 80-talet.

– Jag tog tåget dit och det gick bra, Hasse Karlsson, domargranskaren, sa att det var den bästa domardebut han sett.

Anders har massvis med roliga minnen och som bäst gick det när han dömde allsvenskan under fem års tid.

– Visst gnälldes det då också, men nu är det gnäll om allt. Ett inkast kan vara en anledning, dömandet har blivit tuffare helt klart. Hela samhällsbilden har förändrats och det går också igen här.

Förr kunde domare och ledare diskutera olika situationer över en kopp kaffe efteråt, ofta skrattade man åt de olika åsikterna.

– Vi hade respekt för varandra, nu skulle vi dåtida domare inte klara av att döma.

En match minns han speciellt väl, det var Strömsund mot Röbäck i division 3. De jämtländska domarna ville inte döma, de visste att publiken kunde vara besvärlig. Så en förfrågan gick till Anders Westman och hans team.

– Det var över 600 personer på läktarna, hemmalaget slogs för att hänga kvar och jag dömde en straff för Röbäck i slutet. Redan innan matchen var stämningen het, på uppvärmningen kastade publiken en flaska mot en av bortalagets spelare och under matchen fick linjemännen grus och småsten på sig.

Efter matchen fick domarteamet springa in direkt i omklädningsrummet, de trodde att det skulle behövas poliseskort från arenan.

– Det var alldeles svart med folk som stirrade in på oss, samtidigt spelade Husum mot IFK Härnösand och den matchen slutade oavgjort och när speakern meddelade det, så innebar det att Strömsund hängde kvar och vi kunde ta oss hem utan poliser.

Efter tio år som ordförande i domarkommittén tackar Anders för sig.

– Jobbet är svårare, precis som på spelarsidan har standarden blivit mer ojämn även hos domarna. De är dock oerhört lojala och ställer upp i ur och skur. Jag är stolt över våra domare.

Han har varit med på den tiden när Ångermanland hade Lars-Göran "Lillen" Forslund, Anders själv, Per Selin, Rolf Lundholm och Ulf "Utta" Eriksson, där alla dömde toppfotboll.

– Ångermanländsk fotboll måste sätta sig ner och fundera, vad vill man med domarna? Nu ringer förtvivlade föräldrar och berättar om gråtande ungdomar som blivit utskällda av ledare och föräldrar - i sjumannafotboll. Hur tror man att de ska kunna fortsätta att döma?

Han tycker att dagens domare måste satsa hårdare på fysiken och åter bli matchledare. Anders menar att vi ska vara rädda om domarkåren i landskapet.

2013 började 800 domare döma i Sverige, 500 har slutat. Det är illa, tycker Westman.

– Man ska inte vara med alltför länge, tio år som bas är lagom. Nu måste nytt blod in. I fortsättningen ska jag tillbringa somrarna i stugan i Resele.

Mer läsning

Annons