Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

Kvartetten som är mina hjältar

Annons

Det är slutspelsyra och Magnus Wernblom spottar och fräser. Mattias Weinhandl och Peter Högardh gör livsviktiga mål, Mikael Wahlberg slår en drömpassning och Pierre Hedin är pappas guldgosse. Miroslav Hlinka och Richard Lintner är lika bra som efternamnen är häftiga och Lundström och Hirsch har plockhandskarna på rätt ställe.
Det kryllar av hockeyhjältar just nu och vi murvlar skapar ständigt nya i vår iver att hitta en ny liten vinkel, ännu ett stoff att stoppa i magen på alla slutspelshungriga tidningsslukare gamarna som i hockeyslutspelstider sväljer allt och lite till.

Så håll till godo; här kommer mina hjältar; svärmorsdrömmarna med bara lite skäggstubb och killarna som sällan får några jätterubriker. Hedersmännen som utför sitt arbete på ett alldeles utmärkt sätt, men som inte vill något annat än att uppfattas som en vanlig schyst Ö-viksbo.
En kille på stan med småbarn eller en glass i handen och som inte vill fattas ett dugg märkvärdigare än varken du eller jag.
Per Hållberg lever sällan om, Lars Jansson höjer bara rösten i den innersta kretsen, Mikael Pettersson är lika snäll som han ser ut och det är få som ser en ovän i Janne Öberg.

Gossarna måste vara drömmar även för Jim Brithén.
Jansson är så tråkigt trygg och säker. Han är lika fri från överraskningar och finesser som en 80-tals-Volvo, men gedigen och pålitlig och med lättillgängliga och relativt billiga reservdelar.
Hållberg finns knappt på ett samlarkort, blir aldrig matchens lirare, men är en fullödig elitserieback, kan Pierre Hedin utan och innan och som mycket väl kan hota Robert Frestadius som meste Modoit.
Öberg är som kortleken. I den kroppen finns massor av klädda kort. Offensivt och defensivt, finlir och grovjobb och går någon sönder finns det alltid en Öberg att slänga in. Var som helst och när som helst.

Men kvartetten är inte ett dugg rolig för en ishockeyspelare i motståndartröja.
Då är killarna med poppisnamn från 70-talet; Lars, Per, Jan och Mikael inte vattenkammade och själv får jag rysningar när jag i fantasin plötsligt befinner mig på rinken med Micke P i bakhasarna.
Tänk att vara först på pucken i sarghörnet och höra hans fräna skridskoåkning bakom ryggen.
Huga, säger självplågaren.

Med min begränsade överstegsåkning känns plötsligt ett basebollträ i handen och mötet med
Mike Tyson som ett mer rimligt omöjligt uppdrag.
Det här är en hyllningssång till fyra hjältar.
Fyra relativa doldisar som spelar nyckelroller
inför fortsättningen.
Är gänget lika osynligt som vanligt för den late puckletaren, lika långt från superlativen och de flesta ryggdunkningarna är det ett gott tecken.
Då är det precis som det brukar vara.
Då vinner Modo.

nnn

Det här låter måhända som en slags livlina mitt i dramatiken: Vetésjutton om det är läge för segerjubel redan nu. Vad har vi då att längta efter och drömma om?
Och hur roligt blir det att ropa efter Forsberg och be honom fixa nya guld?
Drömmar är till för att drömmas.
Jag håller tummarna så att de vitnar. Men det finns en intressant och värdefull kvalité i att nå långt, men inte ända fram.
Dit har Modo redan nått.
Nästan hela vägen.
Och Peter Sjölund får än en gång vräka ur sig:
Nästa år, då jädrar tar vi dom!

ULF EKLUND

Mer läsning

Annons