Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Köp en bingolott, Modo…

Hallå, det pågår ett slutspel. Ett rafflande och grinigt SM-kvartsfinaldrama mot Luleå. Ulf Taavolas gäng som kämpar och bråkar. Och kämpar. Och bråkar. Kom igen nu, Modo. Vakna, det är SM-slutspel.

Annons

I lördags var det ohyggligt nära att en ganska given seger klantades bort. Och jag blir förbannad när några spelare viker ner sig och inte gör det man kan förvänta sig i en hyperviktig match en nyckel till semifinalen. Jag brukar hylla poängkungarna Mikael Wahlberg och Peter Högardh men nu är det inte mer än rätt att den duon får ta emot lite ris.
Hade jag varit Jim Brithén eller Pirro Alexandersson hade jag bänkat bägge och bland andra kastat in en spelsugen Anders Söderberg. Trots att Wahlberg är en hejare på viktiga tekningar.
Det hade det varit värt.

Bänkningen hade nämligen blivit en spark i arslet som duktiga hockeyspelare ibland så väl behöver. För det var ruggigt nära en ohyggligt jobbig förlust en sån där som tar lång tid att komma över. En sån där vad hände egentligen och hur kunde det ske?
Och en sån där match som maler på i skallen, som man kan sälja allt man äger för att få spel om.
Huga, vad nära det var. Modo sträckte fram handen, Luleå snodde hela överkroppen, hade inget att förlora och fick ett gratisläge att fixa semifinalplatsen hemma i Delfinen.
Så otroligt onödigt. Modo hade en herrans tur som hade 3-1 efter första perioden och även om det var makalöst vackert så låg Fru Fortuna bakom upplösningen i sudden death.

Jag fällde en suck av lättnad då Pierre Hedin snirklade in pucken i power play efter utvisningen på Fredrik Svensson. Den trippingen hittade inte jag det måste jag erkänna. Röta även där, alltså. Då är det onekligen läge för en lottorad eller en bingolott.
Slumpens skördar och tillfälligheter är jag väl medveten om. Men lite mer jävlaranamma emellanåt är inte ett dugg för mycket begärt. Därför blir jag varm inombords då jag ser ungtuppar som Peter Öberg och Mattias Wennerberg. Där förloras inga sargdueller för att man inte står på tå och där är viljan att vinna betydligt starkare än rädslan att förlora.
Jag hoppas att det smittar av sig på bred front för min känsla kring kvartsfinaldramat är att Modos motståndare inte heter Luleå. Modos motståndare och främsta utmaning heter inställning och förmåga att samla kraft och ge järnet när det som bäst behövs.
Alla samtidigt, allt kunnande när det brinner för då är Luleå ett ganska lätt byte. I mina och i många andras ögon är Modo det klart bättre laget. På alla håll och kanter och sköter man de egna korten på rätt sätt ska det inte vara några större problem.
I utmaningen ligger också att klara störningar. I en eventuell semifinal finns nämligen inget utrymme för den typen av djupdykningar, passivt petande och duttande som vi fick se spår av i lördags. Då kommer straffet snabbt och skoningslöst och plötsligt kan det vara mil till en efterlängtad SM-medalj.

Rätt ska vara rätt. Visst är det så, men ärligt talat så tycker jag att alla videobedömningar hit och dit och tjafs i efterhand tar bort stora delar av själva tjusningen.
Vad håller vi på med, egentligen?
Brutalt spel ska stävjas, absolut. Ett tvådomarsystem under slutspelet, med snabba domslut och påföljder, hade varit betydligt bättre än det här. Ska det vara så svårt att lista ut det?
Om inte annat; en jourkommitté som agerar blixtsnabbt.
Det funkar inte annars.

Det kändes som om Modo bara fick iväg två skott under hela den gigantiskt spännande matchen. Ulf Nubben Norberg fri vid två tillfällen. Stenhårda handledare och pucken rätt upp i krysset.
Tidigt 80-tal i Delfinens ishall, 2-2 och Modo höll sig kvar i elitserien med minsta möjliga marginal.
Jag minns det som om det var i går.
Dåvarande tränaren Tommy Sandlin var överlycklig, bjöd oss smågrabbar på tårta i samma stund som Modo-supportrar jagades ut ur hallen av ursinniga Luleå-fantaster.
Jag var skakande rädd för kokstryk och smög försiktigt, som en skrämd liten råtta, ut ur skräckarenan.
Det buades och visslades å det grövsta. Men efter kvällens möte i Delfinen kommer uttrycket upprörd och galen hemmapublik att ha en helt annan innebörd.

Djurgården bänkade Nils Ekman. Bravo, Kenta.

ULF EKLUND

Mer läsning

Annons