Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

”Jag brinner för fotboll”

Han lever för idrotten och fotbollen och även om han gör sin sista arbetsdag i månadsskiftet säger han inte tack och hej.
Lundberg släpper inte taget.

Annons

Året var 1988. Då valde Sven Lundberg att ta tjänstledigt från Hägglunds Drives och under ett år prova på uppdraget som kanslichef vid Ångermanlands Fotbollförbund.
Han har varit styrelseledamot sedan 1972, men efter -88 blev tillhörde fotbollen även hans vardag.
Tjena, Sven. Hur är läget?
Bara bra. Just nu befinner jag mig i Junsele för vårt årliga Junsele-läger som samlar cirka 400 fotbollsungdomar. Det är det 40:e lägret i ordningen och jag tror att jag själv funnits med vid 20-25 tillfällen.
Du går i pension vid årsskiftet, men semester och kompledigheter gör att du gör din sista arbetsdag den 30 juni. Känns det vemodigt att lämna tjänsten vid ÅFF?
Ja, visst känns det så. Jag tror att alla som lämnar jobbet på grund av åldern känner vemod och för min egen del har jag upplevt den dagen som ganska långt borta. Men nu står jag här.
Men du lämnar väl inte ÅFF helt och hållet?
Nej, jag känner mig som anställd året ut och jag sitter kvar i förbundsstyrelsen fram till årsmötet i februari nästa år. Jag kommer själklart att fullfölja mina uppdrag och den här tiden ser jag som en bra övergångsperiod.
Vilket är ditt roligaste minne från tiden i ÅFF?
Det finns ganska många, men måste jag välja ett får det nog bli när jag fick vara med och uppleva då Ångermanland vann Flick-SM 1993 i Enköping. Det var ett härligt lag som slog Skåne i finalen med 3-1. Jag törs nog påstå att det är det bästa lag som Ångermanland någonsin har haft.
Och det mörkaste ögonblicket?
Inget speciellt. Men visst har det varit tunga perioder då vi konstaterat att tre av distriktets herrlag degraderats ur division III. Det har alltid fått negativa konsekvenser längre ner i seriesystemet.
Du är född och uppvuxen i Näsåker. Hur hamnade du i Örnsköldsvik?
Jag spelade centerhalv i Ådalslidens SK som mötte Friska Viljor i DM 1960. Uppenbarligen gjorde jag en ganska bra match för jag blev värvad till FV under hösten samma år. Dessutom hade min fru då nyligen fått arbete i Örnsköldsvik så att flytta hit blev ganska naturligt.
Med din erfarenhet; hur mår fotbollen i Ångermanaland just nu?
Den mår ganska bra, tycker jag. Vi lever tyvärr i en bygd som brottas med utflyttning och i Ådalen och Västraområdet är läget värre än i Örnsköldsvik. Folk flyttar och tyvärr också duktiga fotbollsspelare.
Har vi ett allsvenskt damlag och ett herrlag i superettan om fem år?
Ja, jag tror det. Visst skulle man önska att såväl Själevad som FV var ett snäpp högre i tabellen, men på sikt kommer de att lyckas. Det känns så.
Vilket råd vill du ge till din efterträdare?
Det var en svår fråga. Men lojal mot alla måste man naturligtvis vara och tillgänglig i så hög utsträckning som möjligt. Det är viktigt när klubbledare ringer i ett tävlingsärende att inte svara omedelbart på det man tror på.
Hur tänker du ta tillvara tiden som pensionär?
Jag ska fortsätta, eller rättare sagt börja om att spela golf. Jag har varit nybörjare i flera år och inte haft tillfälle att spela speciellt mycket. Dessutom ska jag göra saker som jag ännu inte hunnit prova på och vara hemma betydligt mer och betala tillbaka lite till min förstående fru. Utan henne hade jag aldrig funkat i det här jobbet.
Om du fick göra ett nytt yrkesval, hade det handlat om idrott på nytt?
Absolut. Jag hade sökt jobbet på Ångermanlands Fotbollsförbund. Jag brinner för idrott och fotboll och har aldrig ångrat att jag gav mig på det här.
Berätta om ett roligt minne.
Jag var 14-15 år och skulle debutera i Ådalslidens B-lag. Alla ungtuppar som var med för första gången fick alltid spela på vänster yttermittfält och jag var inget undantag. Jag spande in motståndarbacken på min kant och upptäckte att han hade basker, långbyxor och med en slidkniv i bältet. Jag var livrädd under hela matchen.

ULF EKLUND

Mer läsning

Annons