Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag är inte redo för pension än”

ÖRNSKÖLDSVIK. I en öppenhjärtig och exklusiv
intervju berättar Peter Forsberg om vägen tillbaka till ishockeyn, om operationen, om kampen mot klockan och om känslan att inte kunna vara med i OS.

Annons

ed foten i paket satt Peter Forsberg framför TV:n hemma i Denver och såg sina kompisar bli utslagna ur OS.
Det var bara en av många motgångar den här hösten och vintern.
Men nu ser jag ljuset i tunneln. Drömmen om att vara med till slutspelet är det som håller mig igång.
Det har gått drygt åtta veckor sedan
Peter Forsberg lämnade Örnsköldsvik för Denver, Colorado, med förhoppningen om att göra comeback i NHL. Istället hamnade han på ett operationsbord och OS-drömmen krossades.

KÄNDES FRUKTANSVÄRT
Jag hade verkligen trott och hoppats på spel i OS och det kändes fruktansvärt ledsamt att inte kunna vara med.
Istället fick han se Tre Kronor svara för den största floppen genom tiderna i svensk hockeyhistoria.
Jag såg hela matchen och kände mig helt tom efteråt. Jag tyckte fruktansvärt synd om killarna.
Foppa har vid flera tilfällen sagt att han är hellre med i OS och förlorar, än att inte vara med i Salt Lake City.
Men efter matchen mot Vitryssarna vete fasen om det stämmer.
Istället har han fått gratulera sina lagkompisar Joe Sakic och Adam Foote till OS-guldet, två killar som han verkligen unnar framgången.
Ja, Mr Sakic och Mr Foote är väldigt nöjda. Men jag har fortfarande ett VM-guld mer än dem.
Peter befinner sig i Colorado och har just kört ett två timmar långt och tungt fyspass, men det är en glad och öppen Foppa som berättar om den tuffa tid som varit och om kampen för att ta sig tillbaka till ishockeyn. Han har i dagarna tagit bort gipset på sin opererade fot och det är något han verkligen längtat efter.

NÖDVÄNDIGT HEMLIGHETSMAKERI
Och för första gången på väldigt länge har han fått vara i fred.
Ja, alla journalister har varit på OS, säger han och skrattar.
Det var hyfsad cirkus ett tag, men nu är allt lugnt.
Cirkus, ja, men både kompakt tystnad och hemlighetsmakeri gjorde att det spekulerades vilt om Peter Forsbergs framtid. Något som han i allra högsta grad varit medveten om.
Problemet är att alla precis alla ville ha besked om min framtid och när jag inte kunnat svara har det blivit så här. Det har varit så många rykten att man bara häpnar.
Men varför hemlighetsmakeriet. Varför inte köra med öppna kort?
Just därför att jag inte kunnat ge några svar, inte några besked alls. Sedan blev det så mycket surr och allt blev uppförstorat. Så fort jag gjorde något eller visade mig så hamnade det i tidningen.
I höstas, då jag inte gjorde någonting, så sades det att jag åkte skridskor. Sedan när jag testade lite försiktigt att åka skridskor, då hette det att jag åkt till USA för att göra comeback. Allt blev så fel.
Varför kunde du inte säga någonting?
Därför att jag hade ont i min fot och så länge jag hade ont kunde jag inte lova någonting. Jag har inte ljugit, jag har inte mörkat och jag har hela tiden varit ärlig. Det enda jag har sagt att jag ska bli frisk.

ETT TUNGT BESKED
Och till slut så kände du att kroppen höll och reste till USA för att börja
spela ishockey igen. Vad kände du när läkarna beordrade operation?
Självklart var det ett tungt besked, men det fanns inget att välja på. När jag kom till Denver så gjorde jag massor av tester och allt var bra, men så röntgades min fot och läkarna upptäckte att en
sena runt fotknölen hade splittrats i två delar.
Den var på väg att gå sönder helt och hade jag inte opererats så hade jag fått men för livet. Nu kommer jag att bli frisk och kunna spela ishockey igen.
Men du måste ha blivit förvånad när skadan på senan upptäcktes?
Självklart. När jag var hemma i
Ö-vik så tränade jag riktigt hårt och allt kändes perfekt. Jag körde många tuffa pass med Martin Lidberg och jag kände att kroppen höll och jag såg verkligen fram emot att spela igen.

MENINGEN ATT BLI FRÄSCH
Men meningen med det här breaket var att bli helt fräsch och då ingår foten också.
När du gick skadad hemma i Ö-vik, vad var det som fick dig att kämpa?
OS, spel i NHL eller bara kärleken till
ishockeyn?
Hockeyn i stort, att få börja lira igen. I juli och september opererade jag fotknölarna, och jag hade börjat återhämta mig efter mjältoperationen och allt kändes bra. Jag var grymt sugen att börja spela igen, men så hände det här med senan i foten.
Hur var mottagandet från dina lagkompisar i Colorado när du plötsligt dök upp igen?
Först sa de att jaha, nu är han här igen och dagen efter sa de jaha, nu är han borta i fyra månader igen.
De har alltså vetat lika lite som alla andra?
Ja, de visste ingenting för jag har som sagt inte haft en aning själv. Det var tur att jag fick vara hemma i Ö-vik och gömma mig när jag inte kunde ge mina kompisar besked.
Om du ser tillbaka, hur har den här tiden varit?
Det har varit en minst sagt konstig tid. Jag tyckte att det var bäst att hålla käften och hoppas på att alla skulle förstå min situation. Därför har jag också försökt hålla mig undan media.
Det har också varit väldigt jobbigt att inte kunna
berätta. Jag vet att svenska folket tyckt men snälla, ge ett besked någon gång, och det har varit grymt jobbigt att
inte kunna säga något.
Och ju tystare du har varit, ju fler rykten har dragits igång...
Jag vet, och inget har varit sant. Folk har sagt att jag tränat med ÖSK och allt annat möjligt. Det har räckt att jag åkt skridskor sent en kväll i Modohallen för att snacket skulle vara igång.

DET VAR JÄKLIGT JOBBIGT
Jag kan stå ut med rykten, men det är direkt jobbigt när folk ljuger. Det var någon nisse från ett amerikanskt
TV-bolag som snackade med kompisar till mig, drog upp en massa skit som inte var sant och rent ut sagt ljög. Det var jäkligt jobbigt och då bestämde jag mig för att hålla käften.
Har du någon gång under det här halvåret haft tankar på att sluta med ishockeyn?
Inte en sekund. Istället har jag tränat grymt hårt och är, bortsett från foten, i bra form. Å andra sidan vore det förskräckligt om jag inte vore vältränad efter tio månaders barmarksträning (skratt).
Och bara dagar efter operationen så skrev du ett nytt ettårskontrakt med Avalanche.
Det gick grymt fort, men det var inte mer än fair då
hela det här året försvann. Jag kände mig dum efter allt som hänt, alltså att gå skadad en hel säsong.
Men du fick gå ner i lön?
Det är ju inte läge att snacka löneförhöjning efter den här säsongen och det är ändå oerhört bra med pengar. Dessutom vill jag stanna i Colorado.
Känner du dig som en svikare, det blev inget OS och kanske inget spel i NHL den här säsongen?
Folk får tycka vad de vill, men jag
ska fortsätta spela hockey och då kan jag inte fortsätta ha ont. Nej, som någon
svikare känner jag mig inte.

DRÖMMER OM SLUTSPELET
Är den här säsongen körd för din del?
Nja, egentligen borde den väl vara det, men jag drömmer om att kunna
vara med i slutspelet. Jag måste ha den tron, annars blir det för jobbigt. Men, nja, jag vet inte om det är ett realistiskt mål.
Till sist, har du hittat något positivt under den här struliga hösten och
vintern?
Ja. För det första så ångrar jag inte breaket. Det har har gjort att jag kunnat träna ordentligt och läka mina skador. Men det har också inneburit att jag känner ett enormt sug efter ishockeyn igen. Det är ett nytt OS om fyra år och jag känner att jag inte är redo för pension än.
Det här uppehållet har gjort att jag nog fortsätter att spela ett par år längre än vad jag egentligen hade tänkt.

PER HÄGGLUND

Mer läsning

Annons