Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bäckström: "Tjippa, tjoff och tjolahej – ge mig en valium, Mårts!"

/

Annons

Ryska spelarna radade upp sig på egen blålinje redan på uppvärmningen.

Demonstrativt vände sig hela laget mot sin motståndare, som svarade med att stirra i isen och försöka fokusera på klubba- skridskofinter och hoppas att det där odjuret skulle försvinna.

Som den röda armen förberedde sig hemmanationen för slaget.

En efter en stod de bara där och blängde.

Boxningen brukar kallar det stare down – ett sätt att skaffa sig ett mentalt övertag på sin motståndare.

Som om det behövdes?

Blotta dånet av 12 000 åskådare i Ice Palace höll på att svepa Tre Kronor av isen redan innan de hunnit ut på den samma.

När matchen väl drog igång var det en ishockey den här turneringen inte varit i närheten av så här långt.

Det var inte Sverige som stod för den.

Ryssland accelererade i överljudshastighet och flög fram.

Förbundskapten Mårts såg nästan mest tagen ut av alla där nere i båset.

Som en stenstod rörde han knappt en min.

Mitt i stormen valde han att gång på gång spela Mattias Ritola och Linus Omark, två lagets absolut långsammaste spelare, mot ryska superkedjan Vadim Shipachyov, Yevgeni Dadonov och Artemi Panarin.

De tackade, tog emot och skickade in både 1–0 bakom en simmande Markström.

Sedan valde Erik Gustafsson att stöta: Spelvändning, en crosspassning och booom!

Panarins 2–0 var som en home run i baseboll.

Han drog från höften och ja...Herrejösses vilket ishockeymål.

Tjippa, tjoff och tjolahej – ge mig en valium, Mårts!

Den ryska överkörningen var så vackert klinisk. Som i fornstora dagar.

Hastighet och teknik kombinerat med kraft, tyngd och beslutsamhet.

Samtidigt var det ett naivt Tre Kronor.

Ge mig något att tro på, för i nuläget känns det här fullständigt tröstlöst.

När stjärnorna tackat nej har Sverige alltid tvingats lita till kollektivet.

Hittills har det fallerat fullständigt.

Istället för att ge något som kan liknas vid handfast tro efter ett knackigt gruppspel handlade eftersnacket återigen om misstag.

Att man inte får göra dem, men ändå gör dem.

Det pratades om att laget måste bli bättre, precis som det gjorts efter i princip varje match i det här gruppspelet.

Avslutningen av gruppspelet handlade om utspelning av sällan skådat slag.

Det var längesedan skillnaden mellan två så högt rankade lag var så tydlig.

Nu hyfsade Mattias Ekholm hyfsa siffrorna, 4–1, men det handlade mest om kosmetika.

Trots allt var ändå Oreprodukten en injektion i ett lag som desperat letar efter ledare.

Tillsammans med Gävlesonen, Jacob Markström, ledde han Sverige.

Fler måste ta rygg för så här långt går det för långsamt, det är nonchalant och det söks svåra lösningar på enkla problem.

I den vardagen väntar nu Kanada i kvartsfinal.

Lönnlöven i en första runda i ett slutspel kan innebära ett historiskt slätstruket slut på ett VM och en sorti för en förbundskaptensepok.

Mer läsning

Annons